Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄMMA, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(räm- 1640 (: rämigh). rämm- 1756—1774)
Etymologi
[sv. dial. rämme, m., must o. fuktighet i jorden, rämå, f., kraft, must l. styrka i ngt, fukt i marken; jfr nor. dial. ræm(m)e, f., bitter smak, isl. remma, skarphet, bitterhet; till RAM, adj. — Jfr RÄMMAR]
(†) must o. fuktighet i jorden (som befordrar växtligheten). (Sedan åkern besåtts) låter man Välten gå deröfver, hvilket håller rämman til och befodrar växten. Boije Landth. 217 (1756). Crælius TunaL 322 (1774).
Avledn.: RÄMMIG, adj. (rämigh) (†) full av must, mustig. Aff naturen wååt och rämigh. Linc. (1640; under succosus).

 

Spalt R 3880 band 23, 1961

Webbansvarig