Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄNNE rän3e2, sbst.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÄNDE rän3de2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en ((†) =, VDAkt. 1686, nr 123 (: Höörännen, pl. best.)).
Ordformer
(rende 1621. rän- i ssg 1756 (: ränåsar). ränne (re-) 1677 osv.)
Etymologi
[sv. dial. ränne, rände; till stammen i sv. dial. rand, rann (se RÄNDER) l. ombildning av RÄNDER. — Jfr RÄNNLE]
(i sht i vissa trakter) på bjälkar mer l. mindre nära taket i ett (ut)hus vilande botten av löst lagda stänger l. bräder; äv. om utrymmet mellan sådan botten o. taket l. om övervåning (i uthus) av mera solid konstruktion (tjänande ss. förvaringsplats för hö, säd, virke o. dyl. l. ss. sovplats); jfr RÄNDER. (Flickan som) fans hängd under ett Fähwss Rende .. hade .. klifuit på rendet, satt sig på .. (en) biälka, och (osv.). Rääf Ydre 3: 165 (i handl. fr. 1621). När iagh kom dijth, kunne iagh haffua hwarken höö på rennet eller boskap i fähwset. VDAkt. 1677, nr 80. Robert fick ligga på rännet öfver matboden. Strindberg Hems. 108 (1887). 1 lada och 1 redskapsskjul med ränne. PT 1897, nr 143, s. 4. Hundratals nyhöstade (asp-)kärvar lågo travade på ett ränne ovanför (får-)kätten. Martinson Nässl. 137 (1935). — jfr FODER-, FÄHUS-, HÖ-, LADUGÅRDS-, SÄDES-RÄNNE m. fl.
Ssgr (†): A: RÄNN-ÅS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 3922). bjälke som utgör underlag för de stänger l. bräder som utgöra ett rännes botten. VDAkt. 1756, Syneprot. F III 7.
B: RÄNNE-STOCK. = ränn-ås, sbst.2 VDAkt. 1744, Syneprot. F III 7.

 

Spalt R 3926 band 23, 1961

Webbansvarig