| Publicerad 1961 | Lämna synpunkter |
RÄTA rä3ta2, sbst.1, l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÄTTA rät3a2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. (tillf.) -or.
1) = RÄT-SIDA 1; vanl. (o. numera nästan bl.) i fråga om tyg l. klädesplagg l. matta l. handarbete o. d.; oftast i sg. best. Rättan på Valmaret (måste) vändas up. Lindestolpe Färg. 74 (1720). Tarmarna vändes med försicktighet, så at ingen orenlighet kommer på rätan. Warg 51 (1755). Man håller .. (korten) afvuga i handen, vänder dem om, så at rätan veter up, då de äro lagde på bordet. ReglKortsp. 2: 19 (1809). Om rätan på kappan är mörkgrön, är afvigan, eller fodret grått. SthmModeJ 1855, s. 95. ”Kom ihåg, flickor”, förmanade tant Hedda, ”lika vackra styng på afvigan som på rätan, annars gillas det inte!” Humble Hemm. 115 (1903). Sylwan Ryor 72 (1934). särsk. (†) i fråga om blad i bok: högersida, rektosida. Lysander Almqvist 312 (1878).
2) bildl.; jfr RÄT-SIDA 2. Du övade dig att se allt nytt på avigsidan och allt gammalt på rätan. Heidenstam Alienus 1: 187 (1892). Rosén StackRack. 21 (1928). särsk. (i sht i vissa trakter) i uttr. få (någon) räta på ngt l. ngn, få (någon) rätsida (se d. o. 2 slutet) på ngt l. ngn. Hök MajGrann. 53 (1929). Ruin HemSomm. 77 (1960).
Spalt R 3983 band 23, 1961