Publicerad 1961   Lämna synpunkter
RÄTO- rä1tω- l. rä1to- l. RETO- re1tω- l. re1to-.
Ordformer
(reto- (rh-) 1853 osv. räto- (rh-, -æ-) 1885 osv.)
Etymologi
[av t. räto- l. fr. rhéto-; jfr eng. rhæto-; bildat ss. ssgsform till lat. r(h)ætus (se RÄTER)]
i ssgr: rätisk.
Ssgr: RÄTO-ROMAN1004, m.||(ig.) [jfr t. rätoroman, fr. rhéto-roman] (manlig) individ av den folkgrupp som har rätoromanska till modersmål; ofta i pl. Böttiger RhetDial. 12 (1853). (I kantonen Graubünden) lever den fjärde schweiziska nationen, rätoromanerna. Gadolin Ostalp. 40 (1932). —
-ROMANSK1004, adj. [jfr t. rätoromanisch, eng. rhæto-romanic, fr. rhéto-roman] som tillhör l. har avseende på rätoromanerna; jfr rätisk I. Rhetoromanska språkets dialekter. Böttiger (1853; boktitel). Små rhætoromanska byar. Hallström ItBr. 5 (1901).
Avledn.: rätoromanska, r. l. f. [jfr t. rätoromanisch] språkv. sammanfattande benämning på de romanska dialekter som utvecklats ur det i den romerska provinsen Rhætia (o. närliggande trakter) talade vulgärlatinet o. som nu talas i (delar av) sydöstra Schweiz o. norra Italien; stundom äv. i inskränktare anv., om den romanska dialekten i den schweiziska kantonen Graubünden. Böttiger RhetDial. 2 (1853). NF 9: 500 (1885; i inskränktare anv.). Genom beslut av förbundsförsamlingen (i Schweiz) har .. rätoromanskan eller rätiskan tillerkänts .. rang och värdighet av nationalspråk. NFMånKr. 1938, s. 526.

 

Spalt R 3994 band 23, 1961

Webbansvarig