Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTMÄTELIGEN rät3~mä2telig1en, äv. -li1gen, l. RÄTTMÄTLIGEN rät3~mä2tligen, förr äv. RÄTTMÄTELIGA, adv.
— jfr O-RÄTTMÄTELIGEN.
1) (med ålderdomlig prägel) rättmätigt (se RÄTTMÄTIG 1 c, d, 2); i sht förr äv. allmännare: lagenligt l. rättsenligt l. på lagligt l. riktigt sätt. (Vissa ämbetsmän äro) efter Sweriges Lagh och gamble Privilegier rättmäteligen afsatte. Chesnecopherus Skäl Ii 2 b (1607). Någre (biskopar) stodho ther vppå honom (dvs. Chrysostomus) wara rättmäteligen dömd. Schroderus Os. 1: 577 (1635). Den katolska kyrkans kvarlåtenskap .. var närmast att jämföra med ett jättelikt danaarv, som rättmäteligen tillföll kronan. Näsström FornDSv. 2: 49 (1948).
2) (†) med skäl l. fog l. berättigande, med rätta (se RÄTTA, sbst.2 1 a); jfr RÄTTMÄTIG 3. Then Pelagianiske Läran, som .. vppå thet Milevitaniske Mötet grundeligen och rättmäteligen fördömd bleff. Schroderus Os. 1: 657 (1635). Effter alla högst trachta effter thet som liufligt är; äre .. (hindarna) rättmäteligen förbudne, på thet at the ey motte blifwa vthödde. Palmchron SundhSp. 85 (1642). Schück VittA 3: 383 (i handl. fr. 1685).
Spalt R 4186 band 23, 1962