| Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÄTTSINT rät3~sin2t, p. adj. -are; n. o. adv. =.
1) rättsinnig (se RÄTTSINNIG, adj.1 1); äv. om ngt sakligt (jfr RÄTTSINNIG, adj.1 1 slutet); förr äv. (om känsla) övergående dels i bet.: sann l. äkta l. värklig, dels i bet.: rättmätig l. befogad; jfr RÄTTSINNAD. HSH 31: 223 (1667). Hans Siäl af rätsint wrede brinner. Brenner Dikt. 1: 33 (1700, 1713). Jag N. N. lofvar och svär .. at .. mig i alla mål så förhålla, som en trogen, redelig och rättsint Landt-Marskalck .. väl ägnar och anstår, utan alt påfund och arga list. PH 1: 509 (1723). (Du) Som aldrig varit van, at ha en rätsint sorg. Nordenflycht QT 1745, s. 25. Et hederligt och rättsint upförande. Sandels ÅmVetA 1775, s. 11. Svenska folkets rättsinta tänkesätt. Svedelius i 2SAH 55: 379 (1878). jfr O-RÄTTSINT.
2) (†) = RÄTTSINNIG, adj.1 2. När de hos svärjare .. sökt giöra christelig inbördes upbyggelse och varning för svordom .. blifva de rättsinta derföre af de ogudachtige illa uttydde. KulturbVg. 1: 196 (1746); möjl. till 1. Rättsint Christendom. Kolmodin QvSp. 2: 594 (1750). (Arius’) lära fick mycket medhåll, hälst under Kejser Valentis tid, då de rättsinte måste .. erfara mycket lidande. Möller Kyrkoh. 130 (1774). En rättsint Christen. Baggesen KallundbgChr. 9 (1792); möjl. till 1.
Spalt R 4196 band 23, 1962