Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖ, sbst.1, n.
Etymologi
[fsv. rö, n.; etymologiskt identiskt med RÖR, råmärke; formen beror möjl. delvis på ombildning gm inflytande från RÅ, sbst.3]
(†) råmärke av sten, rör, röse; i förb. rå och rö l. rö och rå l. stav och rö; jfr RÅ, sbst.3 4. PrivSvStäd. 3: 443 (1582: röö och rhå). Därs. 4: 286 (1602: staf och röö). SvLantmät. 1: 627 (i handl. fr. 1691: råå och röö). Lind 2: 687 (1749). — jfr KNÄ-RÖ.
Ssg: RÖ-GÅNG. (†) om handlingen att gå upp en gräns (o. markera den med rösen); jfr rågång, sbst.2 1, rör-gång, sbst.2, röse-gång. Tolfmän schola hålla Röögångh emellan Möösiöö och Wbärgz mennen, och läggia Råå och Röö dem emellan som de mz edh ehrhålla will. ÅngermDomb. 1647, s. 121.

 

Spalt R 4235 band 23, 1962

Webbansvarig