Publicerad 1962 | Lämna synpunkter |
RÖDFÄRGA rø3d~fær2ja, vard. äv. rø3~ (rö`dfärga Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.).
1) färga (ngt) rött l. (ngn) röd; äv. med saksubj.; äv. i pass. med intr. bet.: få röd färg; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): (gm färgning) röd, röd till färgen. Helsingius (1587). En rödfärgat Kiortel. Rudbeckius Luther Cat. 209 (1667). Ljusskenet, som från dörren mötte och svagt rödfärgade (dimman). Rydberg Vap. 314 (1891). Blomskaften starkt rödfärgade. BotN 1911, s. 158. Av blod rödfärgades marken. Risberg HomIl. 195 (1928).
2) [specialanv. av 1] måla l. bestryka (ngt) med rödfärg (i bet. 2), påstryka rödfärg på (ngt), rödstryka; i sht med avs. på hus, plank o. d.; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: rödmålad, rödstruken; ss. vbalsbst. -ning stundom äv. konkret, om påstruken rödfärg. Linc. (1640). Dhe, som rööfärgadhe .. kyrckiotaakett .., fingo i hoopa — 33 dlr. BtÅboH I. 11—12: 26 (1660). Rödfärgade hus och plank. Broman Glys. 1: 413 (1727). Rödfärgning .. (dvs.) påstruken rödfärg. Dalin (1854). Rödfärgningen är från början en herremansföreteelse. Hofrén Herrg. 204 (1937).
Ssgr, se rödfärg ssgr.
RÖDFÄRGERI1004 l. 0104, äv. 3~002. (mera tillf.) särsk. om rödfärgares yrke. Quennerstedt Torneå 2: 363 (1903).
Spalt R 4309 band 23, 1962