Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖTE 3te2, sbst.2, n. (Fries Ordb. (c. 1870) osv.) ((†) m. Möller); best. -et.
Etymologi
[sv. dial. röte, röt, n., upptagna rötter (av kvickrot), stubbar, ris, kvistar; jfr nor. dial. røte, rot, klunga av rötter, lt. röte, kvickrot; till ROT, sbst.1]
1) (†) koll., om rötter o. ogräs o. d. som räfsa(t)s l. kratta(t)s ihop. (Sv.) Röte .. (t.) das, was sich vor dem Rechen von unnützen Grasarten, Wurzeln, Quecken, Heidekraut, u. d. gl. sammelt. Möller (1790, 1807).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) koll., om de långa ledade rotstockarna av gräset Elytrigia repens (Lin.) Nevski, kvickrot; äv. om detta gräs. Röte .. växer här neder i Småland, i sandiga åkrar, med sina krypande rötter. Linné Sk. 35 (1751). Röte i Skåne och Småland, Axing eller Efsing i Norrlanden, äro de hvita trådlike rötter, som förderfva våra mästa, magra och sandblandade åkrar i Riket. PH 6: 4736 (1757). Svedenfors Gränsb. 1: 351 (1949; från Smål.).

 

Spalt R 4609 band 23, 1962

Webbansvarig