Publicerad 1962   Lämna synpunkter
RÖTIG, adj.
Ordformer
(rötig 1853—1889. rötot, n. 1706. rötug 1745 (: rötugt, n.))
Etymologi
[till RÖTA, sbst.1; delvis dock möjl. etymologiskt identiskt med RÅTIG (jfr anm. 1:o till RÖTA, sbst.1 ssgr)]
(†) angripen av röta l. stadd i förruttnelse o. d. (Sv.) Rötig .. (eng.) affected with rot. Björkman (1889). — särsk.
a) motsv. RÖTA, sbst.1 1 a, om ved: angripen av röta. JernkA 1879, s. 660.
b) motsv. RÖTA, sbst.1 1 e, om kroppsdel: angripen av röta l. rötsår; äv. om sår: som avsöndrar (tunt o. illaluktande) var (o. icke vill läkas); jfr RÅTIG 1. 10 vekor effter vardt ett stycke där ikring han första gången skurit svart, rötugt och skorpugt. CollMedP 6/11 1745. Björkman (1889).
c) i mer l. mindre utvidgad anv.
α) motsv. RÖTA, sbst.1 1 f β, om vatten: rutten (se d. o. 1 c). Hiärne 2Anl. 236 (1706).
β) om smälta: slaggig; jfr RUTTEN 2 a, RÅTIG 2, RÖTA, v.3 4 e. Gången rå, slaggen röd och kall, smältorna otäta och rötiga. JernkA 1853, s. 220.
Avledn.: RÖTIGHET, r. l. f. (†) till b, om förhållandet att en kroppsdel är angripen av röta l. rötsår l. om förhållandet att ett sår avsöndrar (tunt o. illaluktande) var (o. icke vill läkas). WoL (1889; under ulceration).

 

Spalt R 4610 band 23, 1962

Webbansvarig