Publicerad 1963 | Lämna synpunkter |
SABÉ sabe4, m.; best. -n, äv. -en; pl. -er; äv. SABEER sabe4er, m.; best. -n; pl. =.
1) hist. manlig individ av ett semitiskt folk som på 700-talet f. Kr. var bosatt i norra Arabien o. omkr. 600—115 f. Kr. utgjorde de härskande i ett mäktigt rike i södra Arabien, vars furste bar titeln ”konung av Saba”; äv. allmännare, om invånare i detta rike, tillhörande ett besläktat folk (äv. kallat: himjarer); företrädesvis i pl. (o. i denna anv. äv. utan hänsyn till kön). Thesse rike Sabeer, hwilkom Gull och Rökelse aldrigh fattas. LPetri 1Post. L 5 b (1555). Sabæer kallades, hos de gamle, innevånarne i det nu varande Jemen. ConvLex. 7: 1048 (1837). Job 1: 15 (Bib. 1917). 2SvUppslB (1952; äv. allmännare).
2) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr. o. mlat.; sabéerna (i bet. 1) ha åtnjutit rykte ss. dyrkare av himlakropparna men ha äv. förväxlats med sabierna] (†) dyrkare av himlakropparna; äv.: sabier (se d. o. 1). Björkegren 2470 (1786; om sabier). Dalin (1871).
1) hist. till 1: som tillhör l. har avseende på l. sammanhänger med sabéerna. Lagus ArabSpr. 1: 24 (1869; om stat).
2) (†) till 2: som tillhör l. kännetecknar l. har avseende på l. anse(tt)s höra samman med dyrkare (l. dyrkan) av himlakropparna. Dalin FrSvOrdb. 2: 438 (1843). (Astronomen al-Battani, som härstammade från Harran, hemort för en av de sekter, som kallats sabier) gjorde omkring 880—900 .. en mängd astronomiska observationer, som han beskref i sina sabeiska tabeller. Dahlin MatVetH 22 (1875). —
SABEISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. till 1.
1) hist. sabeisk kvinna.
SABEISM, se d. o. —
SABEIST, m.||ig. (i fackspr.) till 1: kännare av sabéerna, deras språk o. kultur. SvD(A) 1954, nr 268, s. 19.
Spalt S 14 band 24, 1963