Publicerad 1963   Lämna synpunkter
SAKRAMENTARIE sak1ramenta4rie, äv.100302, m.||ig.; best. -en; pl. -er; l. SAKRAMENTARIER sak1ramenta4rier, äv.100302, m.||ig.; best. -n; pl. =.
Ordformer
(förr äv. sac-. -tarier, sg. 1899 osv. -tarier, pl. 1785 osv.)
Etymologi
[jfr t. sakramentarier, pl.; av nylat. sacramentarii, pl., substantivering av sacramentarius, som innebär l. gäller l. har avseende på (från den luterska) avvikande nattvardslära, sakraments-, till lat. sacramentum (se SAKRAMENT). — Jfr SAKRAMENTERARE, SAKRAMENTERISK, SAKRAMENTERLIG]
kyrkohist. (av luteraner använd, nedsättande) benämning på anhängare av (protestantisk, från den luterska) avvikande uppfattning i nattvardsläran; i sht i pl. (särsk. om zwinglianer l. kalvinister l. bådadera); jfr SAKRAMENTS-HÄDARE, SAKRAMENTS-SVÄRMARE, SAKRAMENTARE, SAKRAMENTERARE. Hallenberg NAllmH 3: 109 (1785). (Sakramentsstriden) blef ett hufvudskäl till söndringen emellan de Reformerte och Lutheranerne och till de hårda förföljelser, som drabbade Sakramentarierne, d. ä. anhängarne af den Schweiziska meningen. ConvLex. 7: 1077 (1837). KyrkohÅ 1928, s. 205. —

 

Spalt S 207 band 24, 1963

Webbansvarig