| Publicerad 1964 | Lämna synpunkter |
SALUTÖR sal1ɯtö4r l. -tœ4r, äv. -ut-, m.; best. -en; pl. -er.
(numera föga br.) person som ger l. avfyrar salut. Vid tiotiden började regndroppar fräsa i marschallerna och blötte krutet för salutörerna. Mattsson VSkr. 1: 21 (1898).
Spalt S 400 band 24, 1964