sanskrit-litteratur

Publicerad 1965

SANSKRIT san4skrit, äv. san3skrit2, r. l. m. (Atterbom PoesH 1: 191 (1848) osv.) l. n. (Dalin (1854) osv.); best. -en resp. -et, vanl. dock i best. anv. utan slutart.

Ordformer

(samscrit 1825. samskret 1839. sanscritta- i ssg 1815 (: Sanscritta-Språket). sanskrit (-scrit) 1791 osv. sanskrita 1850—1871. sanskritt 1837. schanscritta 1837)

Etymologi

[jfr t. sanskrit, i ä. t. äv. sanskrita (äv. i ssgn sanskritasprache), eng. sanskrit, fr. sanscrit; av sanskr. saṃskṛitam, eg.: det sammansatta l. (väl)ordnade, p. pf. n. till saṃskarōti, sätter samman, formar väl, av sam-, tillsammans (besläktat med SAM, adj.), o. ḳṛnōti, karōti, gör (sannol. besläktat med gr. πέλωρ; se PELORIA); benämningen given på grund av att språket reglerats o. normerats av indiska grammatiker]

i sht språkv. om det på vedadialekterna grundade, för högre stil avsedda fornindiska språk som fixerades o. reglerades av grammatiker under årtusendet f. Kr. o. som blev bärare av Indiens klassiska litteratur (äv. kallat klassisk sanskrit); äv. allmännare, sammanfattande, om den fornindiska språkgruppen; jfr PRAKRIT. SP 1791, nr 180, s. 2. Upptäckten af sanskrit .. var för språkforskningen detsamma som upptäckten af Amerika för verldshandeln och kulturen. Beskow PVetA 1856, s. 31. Man plägar särskilja 3 arter av sanskrit, det vediska, episka och klassiska sanskrit, det senare sanskrit i inskränkt bemärkelse. 2SvUppslB 25: 275 (1953).

Ssgr (i sht språkv.): A: SANSKRIT-ALFABET~102, äv. ~200. alfabet använt i sanskrittexter. Svea 2: 29 (1819). —

-BOK. bok innehållande sanskrittext. Svea 2: 75 (1819). —

-BOKSTAV~02, äv. ~20. jfr -alfabet. Thomée Berghaus 2: 243 (1850). —

-DIKT. dikt skriven på sanskrit. Konow Hind. 196 (1927). —

-DRAMA. jfr -dikt. Snellman Tyskl. 108 (1842). —

-FILOLOGI. filologi vars studieobjekt är sanskrittexter. NF 9: 836 (1885). —

-FORM; pl. -er. ord- l. språkform i sanskrit. Svea 2: 24 (1819). —

-FORSKARE. språkforskare som ägnar sig åt sanskrit. Sundevall PhonBokst. 31 (1856). —

-GRAMMATIK. SvLittFT 1833, sp. 160. —

-LITTERATUR. särsk. om litteratur skriven på sanskrit. Svea 2: 38 (1819). —

-LÄRARE. lärare i sanskrit. SvLittFT 1833, sp. 160. —

-MANUSKRIPT. manuskript innehållande sanskrittext. 2NF 32: 584 (1921). —

-ORD. ord i sanskrit. Svea 2: 14 (1819). —

-ORDBOK~02, äv. ~20. ordbok över sanskrit. Svea 2: 66 (1819). —

-RECITATION. recitation på sanskrit. Rig 1922, s. 53. —

-ROT. rot (se rot, sbst.1 10) i sanskrit. Frey 1847, s. 118. —

-SKOLA, r. l. f.

1) (numera bl. tillf.) om krets av forskare som gemensamt studera sanskrit. (Till de nya forskningsgrenarna) hörer .. i synnerhet Sanskritskolan, som i bröderna Schlegel och Bopp funnit sin brännpunkt. SvLittFT 1838, sp. 543.

2) (om indiska förh.) undervisningsanstalt där sanskrit studeras. 2NF 19: 373 (1913). —

-SKRIFT.

1) skriftalster avfattat på sanskrit. Svea 2: 68 (1819).

2) om sanskritspråkets skriftsystem; jfr -alfabet. Tryckning med sanskritskrift. 2NF 32: 501 (1921). —

-SPRÅK. AJourn. 1815, nr 106, s. 4 (: Sanscritta-Språket). 2NF 12: 542 (1909). —

-STUDIUM. studium av sanskrit. Frey 1847, s. 119. —

-TECKEN. jfr -bokstav. Rydqvist SSL 4: 491 (1870). —

-TEXT. text avfattad på sanskrit. Bergstedt Sâvitrî Titelbl. (1844). —

-TRADITION. (litterär) tradition på sanskrit. Konow Hind. 121 (1927). —

-VOKABEL. (sanskrits- 1860) = -ord. Lind af Hageby Minn. 103 (1860). —

-ÖVERSÄTTNING~1020. abstr. o. konkret. Frey 1850, s. 454 (konkret).

B (numera bl. tillf.): SANSKRITS-VOKABEL, se A.

Avledn. (i sht språkv.): SANSKRITANSK, adj. (†) sanskritisk. Ekelund Kal. XXXII (1821). —

SANSKRITISK, se d. o. —

SANSKRITIST104, m.||ig. [jfr t. o. eng. sanskritist, fr. sanscritiste] forskare som ägnar sig åt studiet av sanskrit. SvTidskr. 1874, s. 140.

Spalt S 1155 band 24, 1965

Webbansvarig