| Publicerad 1965 | Lämna synpunkter |
SARKOFAG sar1kofa4g l. -kω- (sarrkåfág Dalin), i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m.||ig.; best. -en; pl. -er.
1) praktfull likkista, vanl. av sten (t. ex. marmor l. porfyr), oftast innehållande en inre kista vari liket placeras; äv. (o. urspr., om ä. romerska l. grekiska förh.) om likkista tillverkad av ett slags (kalk)sten som ansågs på kort tid kunna förtära lik; äv. i utvidgad anv., om ngt (t. ex. altarbord) som är utformat ss. en praktfull likkista (av sten); äv. mer l. mindre bildl. En så kallad sarcophage .. af svart marmor. Wallenberg (SVS) 1: 107 (1769; i Paris). Altarebordet (i Kalmar domkyrka) är en Sarcopage, som står nog lågt. Palmstedt Res. 13 (1778). Sorg och nöd läggs ned i glömskans sarkofag. Wennerberg 2: 8 (1847, 1882). Sarkophag .. kallades fordom en likkista, hvilken af de gamle förfärdigades af ett slags kalksten, som hade den egenskapen, att inom 40 dygn förtära den i kistan lagda kroppen. Gynther ConvHlex. (1848). Konungens sarkofag (i Egypten) .. består af flera granitkistor i hvarandra, hvilka omsluta en kärna af alabaster. Sydow Lübke 10 (1867). Ännu vilande i de träkistor, som varit nedsatta i kapellets sarkofager, har Sverkersättens lämningar förts över till klosterkyrkan. TurÅ 1942, s. 161. — jfr PORFYR-, STEN-, TRÄ-SARKOFAG.
2) (tillf.) mytol. om likätande varelse. Den grekiska mytologien, som rikligt befolkar underjorden med likdemoner, ”sarkofager” (”köttätare”). SDS 1921, nr 14, s. 5.
Spalt S 1186 band 24, 1965