Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SCHVA ʃva4, förr äv. SCHEVA, n.; best. -t l. -et; pl. -n l. = (Knös HebrSpr. 11 (1818) osv.). Anm. 1:o I syfte att tydligare återge det hebreiska uttalet skrives ordet i bet. 1 äv. (o. numera vanl.) schěva, scheva, šewā o. d. Geitlin HebrGr. 14 (1856). Nyberg HebrGr. 12 (1952). 2:o I bet. 1 förekommer ordet i ä. tid äv. (med gr.-lat. böjningsändelse) i pl.-formen schevata. Sjöbring HebrSpr. 7 (1816).
Ordformer
(scheva 18111816. schva (schwa, sch´va) 1818 osv.)
Etymologi
[liksom t. schwa, eng. sheva, fr. sch(e)va o. nylat. scheva av hebr. še(i bet. 1); av omtvistat urspr.]
språkv.
1) benämning på ett hebreiskt skrivtecken betecknande vokallöshet l. ett reducerat vokalljud liknande ett kort o. svagt e-ljud; äv. om ifrågavarande vokalljud; i sht förr äv. allmännare, om (tecken för) andra reducerade vokalljud i hebreiskan. (Svenskans system för vokalbeteckning) saknar ett särskilt tecken för det alltid korta mellanljud mellan ä och e, hvilket, ehuru starkare i uttrycket och något skiljaktigt i ljud-formen, har tycke af det ebreiska Scheva. AGSilverstolpe Bokst. 3 (1811). Hjelp-Vokaler eller Schevata. Sjöbring HebrSpr. 7 (1816). 2SvUppslB (1953).
2) i utvidgad anv., om reducerade vokalljud i andra språk; särsk. om ett sådant ljud i det antagna indoeuropeiska urspråket. Svenska Språk-Ljuden äro följande: .. Kort a .. Långt å, och ett starkt uttryckt scheva, som har ett mellanljud mellan ä och e, och alltid är kort. AGSilverstolpe Bokst. 2 (1811). I den indoeuropeiska grammatiken har beteckningen schwa övertagits för att ange den reduktionsvokal, språkvetenskapligt betecknad ə, som anses ha förelegat i de fall, då ett a i övriga språkgrupper motsvaras av ett i i den indoiranska språkgruppen. 2SvUppslB (1953).
Ssg: SCHVA-LJUD. språkv. till 1, 2. AGSilverstolpe Bokst. 8 (1811; i svenskan).

 

Spalt S 1420 band 24, 1965

Webbansvarig