Publicerad 1965   Lämna synpunkter
SEDES (se´des l(äs) sedäss Weste), sbst.2, n.; pl. (i bet. 2) =. Anm. Ordet användes äv. i vissa (ny)lat. uttr., t. ex. sedes apostolica o. sancta sedes, om påvestolen (eg.: den apostoliska resp. heliga stolen). Dalin (1871: sedes apostolica). 2SvUppslB 25: 185 (1953: Sancta sedes); sedes cruentæ, blodig(a) avföring(ar). Wernstedt 455 (1951).
Etymologi
[av lat. sedes, sittplats m. m., till (stammen i) sedere, sitta (se PRESIDERA). — Jfr SEDISVAKANS]
(†)
1) säte; boningsort. Andersson (1845). Dalin (1871). Ekbohrn (1904).
2) i sg. l. pl.: stolgång, avföring, öppning; särsk. om avföring framkallad medelst laxering. HdlCollMed. 1697, s. 923 (i pl.). Jag har haft tre sedes. Weste FörslSAOB (c. 1815). Det medikamentet gaf honom blott ett sedes. Därs. Skaffa sig sedes. Lindfors (1824). Ekbohrn (1904; i pl.).

 

Spalt S 1587 band 24, 1965

Webbansvarig