Publicerad 1966   Lämna synpunkter
SEKUNDA sekun3da2 l. 040 (secu`nda Weste, sekùnnda Dalin), r. l. f.; best. -an, i bet. 4 äv. i best. anv. utan slutart.; pl. (företrädesvis i bet. 5) -or.
Ordformer
(förr äv. sec-)
Etymologi
[jfr t. sekunda, sekunde, it. seconda; av lat. secunda (se SEKUNDA, adj.) l. elliptiskt för uttr. innehållande d. o. — Jfr SEKUNDAN]
1) (†) = SEKUND, sbst.1 6. Envallsson (1802). Weste FörslSAOB (c. 1815).
2) (†) = SEKUND, sbst.1 8. Porath Pal. 1: I 2 b (1693). Därs. L 1 b.
3) boktr. om andra sidan av ett satt l. tryckt ark l. den sida av ett ark på vilken andra kolumnen tryckes (o. som har arkets näst lägsta o. näst högsta pagina). Andersson (1845). Fahlgrén Boktr. 72 (1853). 2NF (1916).
4) [jfr motsv. anv. av t. sekunda, lat. classis secunda] (om äldre l. utländska förh.) andra (näst lägsta, i fråga om tyska förh. äv. näst högsta) klassen i en skola. Björkegren 2509 (1786). I sekunda läses Cornelius Nepos. Roos Skolg. 6 (1868; om förh. c. 1800). 2NF (1916). — jfr REAL-SEKUNDA.
5) bankv. sekundaväxel. Atterbom Minn. 611 (1819). HbSkogstekn. 509 (1922).
6) [benämningen anses ha föranletts därav att ifrågavarande typgrad varit den andra i storleksordningen under boktryckarkonstens tidigare år] (numera föga br.) boktr. om viss, jämförelsevis grov typgrad, särsk. en typgrad på 20 punkter, text. En Swänsk styl Secunda Fractur kallad. Schück Boktr. 64 (i handl. fr. 1694); möjl. till SEKUNDA, adj. Wollin Stilgjut. 162 (i handl. fr. 1775). GrafUppslB (1951).
Ssgr, se sekunda, adj. ssgr.

 

Spalt S 1787 band 25, 1966

Webbansvarig