Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SENEGRÄS se3ne~grä2s l. SENGRÄS se3n~, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(sen- 1877—1916. sene- 1864—1917)
Etymologi
[sv. dial. sen(e)gräs; jfr d. senegræs, nor. senegress; efterleden är GRÄS; förleden är sv. dial. sena, gammalt visset gräs, fjolårsgräs, gräs med styvt o. segt strå, resp. d. dial. sene, trådig rot hos vissa gräs, gräs med sådan rot, nor. dial. sena, sina, gammalt vissnat gräs, äv. om vissa gräsarter (jfr nyisl. sina, vissnat gräs, fär. sina, om vissa svingelväxter), möjl. (se RLiljefors i NysvSt. 1949, s. 1 ff.) till den rot som föreligger i got. sineigs, lat. senex, gammal (se SENIL); möjl. har i senare tid anslutning skett till SENA, sbst.1, med tanke på den sega tråd- l. stränglika byggnaden hos växten l. del därav. — Jfr SENE, sbst.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om växt tillhörande arter av gräs l. halvgräs med sega l. styva strån l. blad; oftast koll., i sht om långt o. torrt gräs av sådana växter. Fries Ordb. (c. 1870). Månsson Rättf. 1: 188 (1916). — särsk. (numera föga br.) bot. om växt tillhörande gräsarten Molinia cærulea (Lin.) Moench, blåtåtel. Fries BotUtfl. 3: 218 (1864). SAOB B 3538 (1917).

 

Spalt S 1903 band 25, 1967

Webbansvarig