Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SHINTO ʃin4to l. -tω, äv. SINTO sin4-, förr äv. SINTU, r. l. m.; best. -n.
Ordformer
(shinto (sch-, sj-) 1878 osv. sinto 1793—1916. sintu 1860)
Etymologi
[jfr t. schinto, eng. o. fr. shinto; av jap. shintō, av kines. shen tao, gudarnas väg, efter jap. kami no michi, gudarnas väg]
beteckning på Japans inhemska religion kännetecknad av en på mytologisk grund vilande dyrkan av ett stort antal naturgudar o. heroer (samt förfäderna). Thunberg Resa 4: 19 (1793). Sjinto saknar etik och dogmatik, där finns blott riter. FrämRelUrk. 1: 180 (1908).
Ssgr: SHINTO-KULT. [jfr t. schintokultus] Hildebrand Hellwald 2: 486 (1878). —
-PRÄST. jfr präst 4. Wingstedt Jap. 98 (1860). —
-TEMPEL. tempel som utgör säte för shintokult. Almqvist MennSaga 127 (1839). IllRelH 564 (1924).
Avledn.: SHINTOISM104, r. [jfr t. schintoismus, eng. shintoism, fr. shintoïsme] shinto. PedT 1900, s. 126. Knappt en tredjedel (av japanerna) tillhör shintoismen. Hedin Pol 1: 408 (1911). Shintoismen skall förbjudas som japansk statsreligion. SDS 1945, nr 273, s. 3. —
SHINTOIST104, m.||ig. [jfr eng. shintoist, fr. shintoïste] anhängare av shinto. Thunberg Resa 4: 21 (1793). Lilliehöök Nohara JapAns. 201 (1936). —
SHINTOISTISK, adj. [jfr t. schintoistisch, eng. shintoistic; till shintoism o. shintoist] som tillhör l. avser shintoismen l. en shintoist l. shintoister. De shintoistiska naturgudarna. IllRelH 561 (1924).

 

Spalt S 2090 band 25, 1967

Webbansvarig