Publicerad 1967   Lämna synpunkter
SIDERAL sid1era4l l. si1d-, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. o. eng. sideral, fr. sidéral; av lat. sideralis, avledn. av sidus (gen. sideris), stjärna, av omstritt urspr. — Jfr SIDERINGULT, SIDERISK, adj.1, SIDEROSTAT]
(i fackspr.) siderisk (se SIDERISK, adj.1); äv. i utvidgad anv.: glödande, som utsänder eget ljus l. dyl. Andersson (1845, 1857). Tron på demoner och sideral magi var ej främmande för lärde män i sextonde seklet. Hedin LatHerrav. 13 (1883). VetenskIDag 357 (1940; i utvidgad anv., om stadium i planets utveckling).
Ssgr (i sht förr): SIDERAL-LAMPA. (i fyranordningar använd) lampa med sideralljus ss. ljuskälla. KrigVAT 1851, s. 97. —
-LJUS. [jfr t. siderallicht] kalkljus. KrigVAT 1853, s. 356. —
-MAGNETISM. [jfr t. sideralmagnetismus] om den hälsosamma magnetiska kraft som stjärnorna förr ansågos utöva på sjuka människor. ConvLex. 7: 1268 (1837). —
-SKEN. ljussken från siderallampa; äv. om lampan. KrigVAT 1859, s. 150. Gynther Förf. 8: 392 (1863; om lampa). —
-TID. (†) siderisk tid, stjärntid. Melanderhjelm Astr. 2: 128 (1795). TT 1877, s. 25.
Avledn.: SIDERALISK, adj. (†) = siderisk, adj.1 c. Ehrenheim Phys. 1: 109 (1822).

 

Spalt S 2207 band 25, 1967

Webbansvarig