| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SIESTA siäs3ta2 l. 040 (siä’sta Dalin; jfr LoW (1889; med uppgift om uttal med 040 l. 032, ”säll.” 302)), r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. SIEST, r. l. m.; best. -en.
beteckning på (vilostund l. sömn under) den varmaste tiden på dagen (middagstiden) i Sydeuropa o. andra länder med varmt klimat; oftast allmännare: vilostund l. sömn efter middagen (l. annan måltid) l. mitt på dagen, middagsvila, middagslur, ”tupplur” l. dyl.; äv. bildl. Ta (sig) sin (l. en) siesta (efter maten), hålla (sin) siesta. Tersmeden Mem. 1: 158 (c. 1780; om förh. i Portugal). Ett smutsigt tryckark hvilar om aftonen på min hufvudgärd, förhöjer symmetrien till morgonkoppen, och är min älskarinna vid Siestan. Beskow (1833) i 3SAH LVII. 3: 123. Topelius Fält. 2: 96 (1856; om middagstiden). Arbetet (med slåttern börjar) .. klockan 2 à 3 på morgonen, för att .. vid middagstiden afbrytas af ett par timmars välbehöflig siesta. Hellström NorrlJordbr. 508 (1917). Sängarna stodo inbjudande för siestan. Lagergren Minn. 4: 76 (1925; om förh. i Spanien). (Kaptenen) kunde gå ner till sig och ta en siesta under återstoden av kvällsvakten. Moberg Utvandr. 301 (1949). Lindegren Vint. 20 (1954; bildl.).
Spalt S 2218 band 25, 1967