Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SIK si4k, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar; äv. SIKER si4ker, m.; best. -n.
(numera bl. i vissa trakter) nedsättande beteckning på person; särsk. dels om slug l. illistig person, dels om snål person. Nogh skall tu, Snåle sijker få dricka. Chronander Surge B 1 b (1647). Sidst med drickzflaskor med wijn och pocaler, / Skänck ärligt inn och war ingen Sijck, / Lät osz ey glömma dhe käcka Generaler / Som förde osz ann. Stenbock Glädiesp. A 4 a (1701). Du skall wara en ful Sik, säjer man, at willja utrota Hedendomen i Swerige. Dalin Arg. 1: 301 (1733, 1754; yttrat av jätte). Ja, säjer en sielfkär, jag känner wäl den Siken, hade intet han warit, så hade min Far kommit til den egendomen, jag hade fådt den tiensten, min Syster hade wunnit den saken etc. etc. Därs. 237 (1754; uppl. 1733: Skiälmen). (Sv.) En arg sik ell. siker (fig.), (t.) ein verschlagener, schlechter Mensch. ÖoL (1852). Det var en sik, Skara-Knallen, det ordet hade han om sig. Moberg Rask. 197 (1927). — jfr DRÖP-SIK o. BONDE-SIKER.
Spalt S 2295 band 25, 1967