Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SINNESPRÅK l. SINNESSPRÅK, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(sinne- 1852, 1865 (: sinnespråks-diktare). sinnes- 1711—1828)
Etymologi
[jfr ä. d. sindsprog; efter t. sinnspruch, av sinn (se SINNE, sbst.2) o. spruch, till sprechen, tala (se SPRÅK)]
(†) sentens, tänkespråk, motto; epigram. Block Pest. Dedik. 4 b (1711). (I boken) finnes et Latinskt Sinnesspråk, utur Taciti Annaler. SvMerc. 1765, s. 375. Möller (1790). Heinrich (1828).
Ssg: SINNESPRÅKS-DIKTARE. (†) författare till dikter av allegorisk l. epigrammatisk karaktär. Fahlcrantz 5: 127 (1852, 1865; om J. D. Valerius).

 

Spalt S 2631 band 25, 1968

Webbansvarig