| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
1) dallra (se d. o. 2) l. svänga l. vibrera l. darra l. skälva; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om enskild svängning av sträng o. d.; numera företrädesvis (i vitter stil) oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. dels om person l. nerver, i uttr. som beteckna upphetsning l. sinnesrörelse o. d., dels om känsla o. d., i sådana uttr. som sittra (i)genom ngn (äv. uttalat med huvudtonen på (i)genom), genombäva ngn (jfr DALLRA 2 c, 5). Om Strängars swängningar och Zittringar. SvMerc. 2: 393 (1756; titel på uppsats). Han kände ingen rädsla (under ett åskväder), men hans nerver sittrade. Blomberg LandLåg. 276 (1930). En gränslös ömhet sittrar genom mig. Dens. BrinnSnön 216 (1935).
2) i fråga om dallrande (se DALLRA 4) l. tremulerande l. porlande ljud; särsk. i fråga om ljud alstrat av fågel l. insekt (särsk. gräshoppa l. syrsa): sirpa l. knirka o. d.; jfr SITTER. Swalan sittrar. Biurman FrSpr. 206 (1729). Talrika gräshoppor .. cittrade bland det korta gräset. Sjöstedt Västafr. 19 (1904). AÖsterling i Nornan 1906, s. 232 (om syrsor).
(1) -NÅL. [jfr t. zitternadel] (†) av damer (i sht i håret) buren huvudprydnad bestående av ädelstenar o. d. (infattade i guld o. dyl. o.) fästa på en tunn, vid huvudets rörelser dallrande metalltråd. Kiellberg KonstnHandtv. Juv. 4 (1753).
Spalt S 2778 band 25, 1968