Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SIV si4v, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr d. siv (o. fd. siffwe korff, sävkorg); sannol. samhörigt med sv. dial. (Finl.) siva, m., säv; för övr. av omtvistat urspr. (jfr HjLindroth i Acta Jutlandica IX. 1: 343 ff. (1937)); i sv. är ordet åtminstone i vissa fall sannol. att fatta ss. lån från d.]
(numera föga br.) koll., om olika högvuxna vatten- o. sumpväxter (särsk. av släktet Scirpus Lin.), säv; äv. ss. ämnesnamn, om strån l. blad av sådana växter. Bältet (som havsfrun lämnat ss. ersättning för bete) hade de ingen glädje af, ty dä’ va’ baraste sif. Hebbe Hänggran. 56 (1877). När .. / .. seklernas sista döende svall / dör bort som sus i siv, / då dör du (dvs. ”guldets ande”) med vårt liv. Heidenstam SistD 31 (c. 1925).

 

Spalt S 2786 band 25, 1968

Webbansvarig