Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJABBIG ʃab3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(äv. sch-, sh-)
Etymologi
[sannol. identiskt med sv. dial. sjabbig, slaskig, smutsig, långsam, sölig, till sv. dial. sjabba, färdas i slask o. smuts, gå med släpande steg, vara långsam l. drumlig l. vårdslös, sidoform till SABBA (jfr SJABBLA), l. möjl. sidoform till sv. dial. sabbig, smutsig, slarvig, trög, till SABBA (jfr ASundqvist i NysvSt. 1968, s. 13 ff.); möjl. dock (åtminstone delvis) lånat av lt. l. holl. schabbig l. eng. shabby, etymologiskt identiska med SKABBIG]
(i sht vard.) ovårdad l. smutsig l. sjaskig; äv. dels (om kläder): sliten, dels om lokalitet o. d.: osnygg l. förfallen l. ruffig; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. Tre prester i schabbiga blå sidenkåpor med guld. Edholm SeklSlut 175 (1881). En sjabbig tjänstflicka och en hyperfin husfru. Tenow Solidar 2: 121 (1906). En schabbig hyena. Ergo 1928, s. 268. Ett sjabbigt rum. GHT 1934, nr 293, s. 3. Elegansen är gammaldags och något sjabbig. Hedberg StorkSev. 249 (1957). — Anm. En tillfällig ssg till stammen i d. o. är adjektivet sjabb-elegant med bet.: som vill l. försöker se elegant ut trots sin sjabbighet. Schabbeleganta guider med inställsamma manér och lömska ögon. Cederschiöld Väntan 17 (1915).
Avledn.: SJABBIGHET, r. (i sht vard.) egenskapen l. förhållandet att vara sjabbig. Östergren (1938).

 

Spalt S 2788 band 25, 1968

Webbansvarig