Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJASA ʃa3sa2, v.2, l. SCHASA ʃa3sa2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SJAS, sbst.1
Ordformer
(sch- 1890 osv. sj- 1927 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sjasa, prassla, släpa fötterna under gång o. därigm åstadkomma ett skrapande ljud; av ljudhärmande urspr. — Jfr SJASIG, adj.2]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat)
1) med saksubj. l. opers.: ge ifrån sig ett prasslande l. rasslande l. frasande l. susande ljud, prassla l. rassla osv. (Seglaren) uppfattade endast ett schasande i vattnet som när en båt faller af. Strindberg Hafsb. 183 (1890). Ett sakta schasande af kläder hördes, ett knäppande af små häktor (osv.). Norlind Hell 1: 206 (1912). Karlfeldt Hösth. 55 (1927; opers.). Forsar bakom oss och forsar framför oss schasar svagt. TurÅ 1954, s. 276.
2) gå med släpande steg (så att ett skrapande ljud uppstår), hasa; äv. med saksubj., betecknande skor o. d.: släpa (över golv o. d.) så att ett skrapande ljud uppstår, hasa. Litet efteråt schasade ett par trätofflor. .. Käringen och gubben kommo hem. Norlind Hell 1: 53 (1912). Dansen kom i gång och skorna schasade över parkettgolvet. Blomberg Pass. 131 (1934).
Särsk. förb.: SJASA UT10 4. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till 2. Rosendahl Lojäg. 41 (1956).

 

Spalt S 2800 band 25, 1968

Webbansvarig