| Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SJUNG ʃuŋ4, i bet. 1 o. 2 r. l. n., i bet. 3 n.; best. -en resp. -et.
(i sht vard.)
1) (föga br.) sång; jfr SJUNGA 1, 2. Nästa gång jag kväder / En liten sjung för eder, / Jag lofvar mina kära: / Kors hvad vi då ska svära. Strix 1900, nr 46, s. 4.
2) klang (se KLANG, sbst. I 3); jfr SJUNGA 6 b α. Det gick inte att spela några riktiga låtar på .. (fiolen), rätta sjungen saknades. Koch GudVV 2: 82 (1916).
3) sjungande (se SJUNGA 10); särsk. i uttr. göra ngt med ett sjung, göra ngt så att det sjunger (se SJUNGA 10 f) om det, göra ngt med schvung l. fart l. kraft. Han står å viftar me spelstången i hand. .. Å ser ni — han slungar stången me ett sjung! Höijer GrBerg 180 (1940).
Spalt S 2888 band 25, 1968