Publicerad 1968   Lämna synpunkter
SJÅT ʃå4t l. SJÅTE ʃå3te2, m.; best. -en; pl. -ar; l. SJÅTER ʃå4ter, m.; best. -n; pl. sjåtar.
Ordformer
(sjåt 1885 osv. sjåte 1956 osv. sjåten, sg. best. 1865 osv. sjåter 1896 osv.)
Etymologi
[sv. dial. sjåt, sjåte, sjåter; möjl. av t. schaute, schote, dumbom, gyckelmakare, odugling, av jiddisch schote, narr, av hebr. šōtǟ, narr. — Jfr SJOTT, SJÅTA, SJÅTIG]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) odugling, stackare, kräk, ynkrygg. Visst var det många som kallade honom ”den beskedlige sjåten”. Carlén Skuggsp. 2: 162 (1865). Jag vet la, jag är rent för blödig, jag är en stor sjåt. Bondeson AllmogBer. 12 (1884). Man skämtade så .. hårdhänt med honom att han blev till en sjåte. Gyllensten Senil. 137 (1956).

 

Spalt S 2935 band 25, 1968

Webbansvarig