| Publicerad 1969 | Lämna synpunkter |
SKALK skal4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (änd)stycke av brödkaka l. ost o. d., vars ena (ofta välvda) sida utgöres av skorpa o. som då man skär brödkakan osv. blir det första resp. sista stycke som skäres; äv. om motsvarande stycke på en oskuren brödkaka l. ost osv.; äv. allmännare: bröd- l. ostkant, kant (se KANT, sbst. 9 b). Sahlstedt (1773). Så en råtta uti öfverflöd / Gonar sig i osten, se’n med nöd / Hon sig en gång gnagit genom skalken. Wallin (SVS) 1: 225 (c. 1805). Jag såg .. från min säng Engelska Ministern Pierpoint uti sin röda militia uniform .. komma in och leta bland brödsmulorna efter några skalkar att tugga på. Wingård Minn. 3: 84 (1846). Lika effektiv (är ostskäraren) för bortskärande av skalken. SvD(A) 1932, nr 324, s. 5. Spar skalken åt Gösta, han tycker om att tugga på limpskalkar! Östergren (1939). SvD(B) 1945, nr 329, s. 10. — jfr BRÖD-, OST-, RÅGBRÖDS-SKALK m. fl. — särsk. (i vissa trakter, vard.) skämts., ordlekande, i uttr. skurken ska ha skalken, talesätt använt då man ger skalken till ngn; jfr SKALK, sbst.1 2.
2) (i fackspr.) om avsågat stycke l. bräde av trästock, vars ena (välvda) sida utgöres av stockens barksida, yta, ytbräde, (såg)bak; stycke som blir över vid utklyvning av laggvirke. UB 3: 437 (1873). Cnattingius (1877, 1894). SvUppslB 30: 423 (1937). jfr (i ssg) Bengtsson Thoreau Wald. 84 (1924: brädskalkar, pl.).
Spalt S 3413 band 25, 1969