| Publicerad 1970 | Lämna synpunkter |
SKANDINAV skan1dina4v, m.||(ig.); best. -en; pl. -er; förr äv. SKANDINAVER, m.; pl. =; förr äv. SKANDINAVIER, m.; anträffat bl. i pl. = (Porthan).
1) person som bor i l. härstammar från Skandinavien; vanl. om person från Skandinavien med något av de nordiska språken ss. modersmål; jfr NORD-BO. Ryssarne äro värckeligen Asiater, men Skandinavierne Europäer! Porthan BrSamt. 1: 226 (1798). Några hundra skandinaver, som rest öfver från Amerika för att jula i det gamla hemlandet. Virén Skizz. 23 (1890). (Urnordiskan) talades .. i alla de af skandinaver bebodda delarna af Norden. Schück o. Lundahl Lb. 1: 7 (1901). Svepasken är ett kulturelement, som lapparna har gemensamt med icke bara skandinaver och finnar utan även med från lapsk horisont längre bort boende folk. Granlund Träkärl 263 (1940).
2) skandinavist (se d. o. 1). De Upsalienska Skandinaverne. NordT 1895, s. 112 (1844). Jag var (1864) främst af allt en glödande skandinav. CSnoilsky i BrBlad 3: 11 (1901). (Den danske statsmannen Peder) Griffenfeld, som ingalunda var någon ensidig skandinav utan alltid sökte lämpa sin politik efter olika konjunkturer, hade (osv.). SvH 6: 56 (1903). Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 551 (1961; om förh. på 1860-talet). jfr ANTI-, KULTUR-SKANDINAV. —
(1, 2) -KRETS. jfr krets, sbst.1 9 b; särsk. till 2. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 100 (1947; om ä. förh.). —
(2) -SKALD. skandinavistisk skald. Carl Ploug, den lågande skandinavskalden. Fjelner SkMannLd 247 (1935). —
-SPRÅK. (numera mindre br.) nordiskt språk, skandinaviskt språk. Rydqvist SSL 1: 5 (1850). Schiller SvSpr. 86 (1859). —
Spalt S 3489 band 26, 1970