Publicerad 1971 | Lämna synpunkter |
SKILJNING ʃil3jniŋ2, äv. SKILLNING ʃil3niŋ2 (numera nästan bl. i ssgn URSKILLNING), r. l. f.; best. -en; pl. (i konkretare anv.) -ar.
skiljande; särsk.
a) (†) om handlingen att (vid gymnastik) flytta armar l. ben l. knän (ett stycke) från varandra, ”delning”. HjLing (1882) hos LGBranting 1: 149.
2) (utom i a, b o. c numera bl. tillf.) till SKILJA I 7. Skaparen har gifvvit .. all materia i vverden .. vvissa wärkande och lefwande krafter, hvvarigenom all rörelse, sammanblandning och skilgning åstadkommes. Triewald PVetA 1740, s. 10. — särsk.
a) (fullt br.) till SKILJA I 7 a β, om skiljande av renar. TurÅ 1916, s. 282. SFS 1949, s. 1307. jfr REN-SKILJNING.
b) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) bergv. till SKILJA I 7 b α, om sovring l. separering av malm. Ström MinnB 5 (c. 1865).
c) (fullt br.) skogsv. till SKILJA I 7 b β, om skiljande av flottgods. Ekman SkogstHb. 126 (1908). Skiljning av timmer i vattendrag. SvSkog. 935 (1928; text till bild). jfr TIMMER-, VIRKES-SKILJNING.
-ARBETE~020.
-PLATS.
(1 b) -TECKEN. (†) tryckerityp för åstadkommande av spatium. Wollin Stilgjut. 14 (i handl. fr. 1739). —
Spalt S 4042 band 26, 1971