Publicerad 1972   Lämna synpunkter
SKOTTEL skot3el2, r. l. m.; best. -n; pl. skottlar.
Ordformer
(äv. skå-)
Etymologi
[sv. dial. skottel, träregel; jfr fvn. skutill, harpun, skjutstång (nor. dial. skutel, skåtål), mnl. schotel, regel; till det svaga avljudsstadiet av roten i SKJUTA, v.1, o. etymologiskt identiskt med SKYTTEL. — Jfr SKOTT, sbst.2]
1) [efter motsv. anv. i nor. dial.] (om ä. norska förh.) med handen kastad harpun använd vid valfångst. Nordenskiöld Vega 1: 149 (1880).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skjutbom l. regel att låsa med; jfr skott-bom. Serenius D 4 b (1734, 1757). Skåttel .. (dvs.) Skåttbom, rigel, stängel. Schultze Ordb. 4300 (c. 1755).

 

Spalt S 4712 band 26, 1972

Webbansvarig