| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRABBA skrab3a2, sbst.1, i bet. 1 f., i bet. 2 f. l. r., i bet. 3 r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat l. vard.)
1) ss. nedsättande benämning på kvinna, i sht för att beteckna henne ss. på något sätt mindervärdig (oduglig l. orkeslös l. skral); jfr skrabb, sbst.1 Envallsson Niugg 9 (1784). IllSvOrdb. (1955).
2) om mindervärdigt (uselt l. skraltigt l. skrabbigt) djur av honkön (i sht om ko); i pl. äv. om mindervärdigt djur utan tanke på kön. (Här) behöfs 102 hästar utom våra egna skrabbor. Quennerstedt Torneå 2: 201 (i handl. fr. 1809). Bondeson Markn. 4 (1881; om ko). TurÅ 1949, s. 274 (i pl., om kor).
3) om mindervärdigt (uselt l. skraltigt l. skrabbigt) föremål; särsk. om dålig (sur l. omogen) frukt (i sht äpple) l. om skrott (i sht äppelskrott). Nordforss (1805). Skrabba kallas äfv(en) famil(järt) och föraktligt En dålig fiol el(ler) annat dylikt instrument. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Äppelträd med) de suraste skrabbor att bita i. Ossiannilsson Ork. 18 (1907). Hedberg VKind. 348 (1954; om äppelskrott).
Spalt S 4730 band 26, 1973