| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRIKA skri3ka2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
(mera tillf.) anordning för åstadkommande av ljud(signal) som mer l. mindre liknar ett utdraget skrik (se d. o. 1 a). Ombord (på fartyget) blef man orolig och blåste i skrikan. Skottsberg Båtf. 72 (1909). jfr: Barnen ränna omkring med gummiskrikor i munnen. Blomberg Städ. 193 (1931); jfr skrik-blåsa 2.
Spalt S 4860 band 26, 1973