| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRUBBA skrub3a2, v. -ade ((†) imper. sg. skrubb, Schultze Ordb. 4407 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SKRUBB, sbst.3
1) under hårt tryck (med handen l. händerna) gnida (ngn l. ngt) l. föra ett (i sht hårt l. ytligt skrapande l. skärande) verktyg fram o. åter över (ngn l. ngt) o. därigm borttaga smuts l. ojämnheter l. dyl. från honom resp. det l. huden resp. ytan l. borttaga en del av huden osv.; gm hård gnidning l. friktion åstadkomma en l. flera rispor l. skråmor l. avnötta ställen l. hål o. d. i huden resp. ytan på (ngn l. ngt); äv. dels med saksubj., dels utan obj.; äv. med obj. betecknande på så sätt åstadkommet hål o. dyl. l. det som på så sätt avlägsnas; jfr SKAVA, v. 1, SKRAPA, v. 1. Skrubba betyder at giöra thet någorlunda slätt, som ojämt är. Spegel 433 (1712). (Stenen i rullstensåsar) wisar sielft sig wara nött i afgrunden, .. skrubbad i sanden, sqwalpad af och an med wågen, och (osv.). Swedenborg RebNat. 1: 12 (1719). Den starka skakningen har skrubbat hål på reskofferten. Weste FörslSAOB (c. 1815). Han .. skickade örnblickar omkring de gamla väggarnas skrubbade tapeter. Strindberg RödaR 174 (1879). ”Då hinner jag i morgon bittida skrubba rent ett sälskinn, så att ni får något minne med er från Bergö”, sade Juck. Wetterhoff Skog 2: 95 (1887). Inger upphörde för ett ögonblick att skrubba potatisen. Oterdahl Skram 106 (1919). (Hon hade) fortsatt att skrubba någonting mot tvättbrädet, som hon haft i tvättbaljan. Botwid Wennb. 80 (1939). Skrubba mönjan av båten. Östergren (1940). — jfr AV-, BORT-, REN-SKRUBBA. — särsk.
a) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) grovkarda (ull); särsk. (förr): grovkarda (ull) med hjälp av (två till en skrubbstol hörande) kardor (jfr SKRUBB, sbst.2 a), skrubbla (se SKRUBBLA, v. 1). Mången karl går klädd i fint kläde, som aldrig drömt, huru många præparationer en ull undergår, innan hon kan blifwa en klädning; hon måste ju 1. Klippas, .. 10 Smörjas, 11 Skrubbas, 12 Kardas, 13 Spinnas (osv.). Linné Sk. 206 (1751). Arbetet wid .. (spinnhuset i Åbo) består (bl. a.) uti skrubbning och kardning af Ull. SPF 1823, s. 193. Skrubbningen var (i allmogehemmen) ett tungt arbete och därför utfördes det ofta av manfolket. Kjellberg Ull 628 (1943). — jfr SAMMAN-SKRUBBA.
b) medelst hård gnidning med grov l. hård borste l. kvast, i sht rotborste l. rotkvast, o. vatten rengöra (ngn l. ngt); oftast (sjöt.) med avs. på däck o. d.: skura med långskaftad, grov borste l. kvast, i sht rotborste l. rotkvast o. dyl. o. vatten (i sht förr äv. sand); äv. refl. Tersmeden Mem. 2: 123 (1735; med avs. på däck). I hytten intill min (på badhuset) höll badmästaren på att skrubba en genuin göteborgare. GHT 1934, nr 41, s. 8. Han tog en rotskrubb med skursåpa och skrubbade sig. Nilsson HistFärs 43 (1940). Emelie tyckte att hon ännu kunde se gamla Tvätt-Johanna i färd med att skrubba trappstenen. Fogelström Minns 313 (1964). — jfr SAND-SKRUBBA.
c) i fråga om försök att motverka irritation (klåda) i huden: hårt l. kraftigt gnida l. klia (hud l. kroppsdel l. sin egen kropp); företrädesvis om djur; i sht i förb. med prep.-uttr. inlett av prep. mot; ofta refl.; äv. oeg. l. bildl., om person, i uttr. skrubba sig mot (äv. med) ngn l. ngra, i fråga om (flitigt l. intimt) umgänge mellan människor varvid (risk för) friktion (se d. o. 2 b) uppstår; jfr FROTTERA 2. En Haszel .. / .. wid en allmän wäg blir rifwen, hackad, bruten: / Ther skrubbar sig hwart fä: ther (osv.). Kolmodin QvSp. 1: 124 (c. 1710, 1732). Palmblad Nov. 4: 25 (1851; om person, med avs. på rygg). Bara två månaders skrubbning mot andra menniskor, och han hade genom anpassningslagen förlorat den bästa delen af sitt själf. Strindberg Hafsb. 186 (1890). Utanför stian stod den stora galten, blängde slött i solskenet och skrubbade sedan sin väldiga fläsksida mot staketet. Fogelqvist ResRot 161 (1926). Varför kuggade det över i maskineriet så snart han kom att skrubba sig med vissa människor? Karlzén BlåNov. 100 (1951). Axel Lövberg (som besvärades av en svår klåda) erkände under skrubbningar och .. grimaser, att (osv.). Rosendahl Lojäg. 35 (1956). — särsk. (†) refl., bildl.: gnälla (se d. o. 2) l. gräla o. d.; jfr GNIDA 2. The trumpna knarregubbar, / En ledsam art af män, som sig så gerna skrubbar, / Som tuggar vppå alt, som knotar natt och dag. Kolmodin QvSp. 1: 645 (1732).
d) (i fackspr.) medelst skrubbhyvel l. skrubbfil l. annat grövre (i sht spånskärande) verktyg (t. ex. svarvjärn) ss. en förberedande, grov bearbetning borttaga grövre l. tjockare delar (spånor l. korn o. d.) av ytlagret på (trä l. metall o. d.); grovhyvla l. grovfila l. grovsvarva o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Edert Skalde-Werck det fordrar mycken tijd. / Föruthan skonsmål det tidt höflen, skrubben, jämnen. Düben Boileau Skald. 8 (1721). Man bör äfven ihågkomma, att, med det samma man lägger .. (brädet) på bänken till afskrubbning, efterse hvilka hörn som äro högre, samt på dessa börja skrubbningen. AHB 116: 20 (1883). Hallström Verkt. 9 (1923; i fråga om spånavverkning). — särsk. (†) bildl., med avs. på häst: ge (hård) förberedande (elementär) övning l. dressyr; utom ss. förled i ssgr anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande l. -ning (ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om övningen osv.). Den första oundgängliga lydnadsgraden är baserad uppå de angifne elementaröfningarne, använde till hästens skrubbning och tygeltämning. Ehrengranat Ridsk. Förord III (1836). Bögel-kapsonen, detta väsendtliga redskap vid hästens skrubbande. Därs. II. 1: 14. KrigVAT 1839, s. 290 (konkretare).
e) med avs. på (hud l. kroppsdel hos) person l. djur, ngn gg äv. (barken på) träd o. d.: skrapa o. skada (särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: skrubbsår); äv. dels refl., dels oeg. l. bildl.; jfr f. Blefwe Kroppen (gm hårt kroppsarbete) skrubbad (på en lätting) / Tå blefwe mångens Siäl ej så til Wällust tubbad. Spegel GW 236 (1685). Kulan skrubbade honom något. Lind (1749). Han har skrubbat sig i ansigtet, på benet, skrubbat skinnet af näsan. Weste FörslSAOB (c. 1815). De (gm takets instörtande) erhållna skadorna utgjordes .. (bl. a. av) afklippta fingrar, skrubbningar här och hvar å kroppen och knäveckskontusioner. SDS 1895, nr 69, s. 2. Soldaterna .. visade några trädstammar, som nyligen blivit knäckta eller skrubbade av ryska skott. Hedin KrRyssl. 658 (1915). (Martin snavade ofta) skrubbade panna och knän och förstörde kläder. Höijer Solv. 13 (1954).
f) (hårt) skrapa (se SKRAPA, v. 3) l. stryka (särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av prep. mot, i sht förr äv. på); äv. refl., särsk. i uttr. skrubba sig mot ngt; jfr e. Grundell AnlArtill. 1: 31 (c. 1695: på). Gevärslåsets skrubbning mot en takstång gjorde att skottet gick löst. Palmstjerna Snapph. 1: 203 (1831). Fröken. Får jag se hvad ni fått i ögat! Jean. Åh det är ingenting — bara ett smolk … Fröken. Det var min klädningsärm som skrubbade er. Strindberg Julie 22 (1888). Han var så lång att mössan skrubbade i taket, när han satte den på sig. Didring Malm 2: 43 (1915). (I hamnanläggningarna) där förut endast några pråmar skrubbade sig mot strandskoningen fladdra nu många länders flaggor. SvFl. 1940, s. 4.
g) (vard.) i uttr. skrubba nos, i fråga om bruket i vissa utomeuropeiska länder att ss. hälsning gnida näsorna mot varandra. GHT 1896, nr 138 B, s. 1 (om förh. i Sydarabien). Renner Berge o. Lanier 204 (1930; om förh. i Polynesien).
h) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv.
α) föra l. förflytta (ngt l. ngn, så att det resp. han glider) över (ytan av) ngt, skjuta l. maka (jfr SKRAPA, v. 1 g). (Fältherren) hade skrubbat peruken åt sidan. Topelius Fält. 3: 147 (1858). Han .. skrubbade stolen litet mera åt mitt håll. Wägner Norrt. 61 (1908). — särsk. (†) bildl., dels i uttr. skrubba ngn utföre, i fråga om rangordning: placera ngn lägre, dels i den särsk. förb. SKRUBBA IN. (Man ansåg att fakulteten vid placeringen av promovendi vid promotionen hade förfarit) som skulle hon .. intet så anse hwars och ens lärdom eller förtjenst, som det sig borde, utan af omild afwund draga den högt upp, som nederst borde stå, och åter igen skrubba den utföre, hwars lärdom många pund mehr wäger. OVerelius (1676) i TUtgUps. 1775, s. 289.
β) (†) om djur: beta (på ofruktbar mark) gm att bita av gräs o. d. ända intill markytan, gnaga, skava. (Gud) låter willa diur i öknen gå och skrubba, / Men wil Enhörningen skal aldrig söka krubba. Spegel ÖPar. 58 (1705).
γ) [jfr f] i fråga om att tränga sig fram genom trång passage; i de särsk. förb. SKRUBBA IN, SKRUBBA SIG FRAM.
2) (ngt vard.) bildl. (jfr 1 c, d, e, h α slutet): ge (ngn) skrubbor (se SKRUBBA, sbst.6 2), skarpt klandra l. tillrättavisa l. läxa upp (ngn), ge (ngn) en avhyvling (särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: avhyvling, skopa ovett); förr äv. med sakobj.: klandra; jfr SKRAPA, v. 2, SKRUPENSA, SNUBBA, v. Runius (SVS) 2: 90 (1711). Folcks ondsko, gahlenskap, wähl skrubbad’ han (dvs. Horatius) alt jämt. Düben Boileau Skald. 17 (1721). Det kunde ju hända, om .. (prästen) skrubbat en och annan af det mägtiga, alltid sjelfsvåldiga packet, att han och kyrkorådet finge underkasta sig de amerikanska lynch-lagarnes tillämpning. Wingård Minn. 5: 41 (1847). Ni skulle just hafva hört mitt lilla stycke te kvinna! Ingen kapten, som jag nånsin tjänat under, kom opp te den skrubbning, jag fick å henne. VFl. 1918, s. 88. — särsk. (numera mindre br.) i utvidgad anv., i p. pf. adjektiviskt: träffad l. sårad l. illa berörd; jfr 1 e. (Efter ett yttrande av Emerson, riktat mot en sarkastisk framställning av Th. Parker) utbrast ett .. leende, och tydligen på Parkers bekostnad. Denne syntes litet skrubbad, rodnade, men sade efter ett ögonblicks tystnad (osv.). Bremer NVerld. 1: 275 (1853).
SKRUBBA IHOP10 04.
1) (i sht förr) till 1 a: under skrubbning blanda ihop (ngt med ngt). AllmogHemsl. 43 (1915; med avs. på färgad o. ofärgad ull).
2) (numera bl. tillf.) till 1 h α: maka ihop l. skjuta ihop (ngt). Swedenborg RebNat. 1: 13 (1719). —
SKRUBBA IN10 4.
1) (†) till 1 h α slutet, i fråga om tillsättning av tjänst: (söka) få (ngn) tillsatt gm påtryckningar. OxBr. 12: 523 (1621).
2) (numera bl. tillf.) till 1 h γ, refl., i uttr. skrubba sig in (ngnstädes), bege sig in (ngnstädes) gm att pressa sig igenom en trång passage. (Han) skrubbade .. sig, med sin högra .. axel först, (mellan ullsäckar o. hudar i förstugan) in i rummet. Backman Reuter Lifv. 1: 78 (1870; lt. orig.: schow hei .. in de Stuw’ herinne).
SKRUBBA SIG FRAM10 0 4. (numera bl. tillf.) till 1 h γ: tränga sig fram (i trånga pass o. d.). Sturzen-Becker 4: 189 (1862). —
SKRUBBA SÖNDER10 40. till 1 b, e, om person (l. djur): gm skrubbning skada (kroppsdel l. hud l. sin kropp). Weste (1807). KrigVAT 1898, s. 596. Lieberath Knekt. 82 (1914; med avs. på knän). Martinson KärlekKr. 62 (1947; refl.). —
SKRUBBA TILL10 4.
2) (ngt vard., numera bl. tillf.) till 2: ge (ngn) en uppsträckning l. ”avhyvling”, skrubba upp (se skrubba upp 2); äv. utan obj. Bliberg Acerra 781 (1737). Carlén Rosen 50 (1842; utan obj.). —
SKRUBBA UPP10 4, äv. OPP4.
1) (numera bl. tillf.) till 1 e: gm att skrubba sig få (ett mer l. mindre läkt sår) att gå upp. Sahlstedt (1773).
(1 a) -BÄNK. (skrubb- 1832 osv. skrubbe- 1804—1928) (förr) skrubbstol. NissaforsArk. Bouppt. 1804. —
(1 d) -FILA, -ning. (i fackspr.) fila (ngt) med skrubbfil, grovfila. Hallström Verkt. 206 (1923: skrubbfilning). —
(1 d) -HAKE. (förr) hake (se hake, sbst.2 1 f) för grov (förberedande) svarvning; jfr slät-hake. UB 6: 312 (1874). —
(1 d) -HYVEL. [jfr d. skrubhøvl, nor. skrubbhøvel, t. schrubbhobel] (i fackspr.) grovhyvel vars hyveljärn har konvex egg; äv. i utvidgad anv., dels (i sht om ä. förh.) om bokbindares skärhyvel, dels om rakhyvel med två mot varandra vända blad. Schroderus Dict. 94 (c. 1635: Skrubbhöffwel). SvTyHlex. (1851; äv. hos bokbindare). SvD 1971, nr 276, s. 1 (om rakhyvel). särsk. mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om kritik av l. borttagande av (grövre) fel l. brister l. dyl.; jfr skrubba, v. 2, skrubb-hyvla slutet. Swedberg Schibb. 450 (1716). Mig är nog, om jag kunnat gå med Skrubb-höfwelen, andra efter mig må nogare öfwerfara alt med Slätt-höfwelen. Linné Vg. Föret. 5 a (1747; i fråga om utförlighet i vetenskapliga undersökningar). Critiquens skrubbhyfwel. SP 1779, s. 369. GHT 1935, nr 255, s. 13.
Ssg: skrubbhyvels- l. skrubbhyvel-skrapa. (numera bl. tillf.) bildl.: skarp l. hård l. grov skrapa (se skrapa, sbst. 3). Chydenius 402 (1779). —
(1 d) -HYVLA, -ing. [jfr -hyvel] snick. hyvla (ngt) med skrubbhyvel, grovhyvla; äv. utan obj. Sahlstedt (1773). AHB 97: 15 (1879; utan obj.). 2UB 8: 28 (1900). särsk. oeg. l. bildl. (jfr -hyvel slutet); ofta: skrubba (se skrubba, v. 2), skrubba upp (se skrubba upp 2); särsk. ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: avhyvling, skopa ovett. Jag .. / Skrubbhöflar wercket mitt med ett granlaga prut, / När jag satt fyra ord tre däraf stryker ut. Düben Boileau Sat. 13 (1722). Konsistoriet .. tog det beslut, att jag i tvenne konsistoriales’ öfvervaro skulle hos Rosenstein skrubbhyflas. CFDahlgren (1828) hos Thomander TankLöj. 171. Kämpe Träl. 51 (1907: skrubbhyvling, konkretare). Sernander BjärkSäbNat. 16 (1925).
Särsk. förb.: skrubbhyvla av. avtaga l. borttaga (ngt) gm skrubbhyvling. Strindberg Giftas 1: 267 (1884; i bild). —
(1 d) -JÄRN. (i fackspr.) för skrubbning avsett eggjärn med lätt rundad egg (jfr -mejsel, -rör, -stål); särsk. om skrubbhyveljärn. Grundell UnderrArtill. 220 (1705). AHB 116: 16 (1883; om skrubbhyveljärn). TNCPubl. 23: 64 (1954; för svarvning). —
(1 a) -KARDA, r. l. f. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) karda för skrubbning av ull, skrubb (se skrubb, sbst.2 a). BoupptVäxjö 1829. Fatab. 1933, s. 271. —
(1 a) -KARDA, v., -ning. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) skrubba (se skrubba, v. 1 a). Norlind AllmogL 229 (1912).
Avledn.: skrubbkardare, m.||ig. (i skildring av ä. förh.) person som (yrkesmässigt) skrubbkardar ull, skrubbare (se d. o. 1 a), skrubblare. Fatab. 1933, s. 277. —
(1 d slutet) -LEKTION. (†) i fråga om hästdressyr: lektion (se d. o. 4) omfattande l. ingående i elementär (förberedande) undervisning l. träning (o. avsedd att bortarbeta grövre fel l. inöva de första, grova grunderna av ngt). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 78 (1836). —
(1 a) -MASKIN. (numera bl. i skildring av ä. förh.) maskin för skrubbning av ull, skrubbelmaskin; förr äv. om skrubbstol. Dalin (1854). BoupptVäxjö 1872 (om skrubbstol). —
(1 d) -MATNING. (i fackspr.) grovt beräknad matning (se mata, v. 5), grov matning. TNCPubl. 16: 15 (1949). —
(1 d) -PLANA, -ing. (i fackspr.) grovt plana (se plana, v.1 I). Hallström Verkt. 15 (1923: skrubbplaning). —
(1 d slutet) -RIDA, -ning. (†) grovt dressera l. rida in (häst), ge (häst) en förberedande, elementär skolning; jfr bända, v.1 II. KrigVAH 1829, s. 36. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 16 (1836: skrubbridning). —
(1 d slutet) -SKOLA. (†) förberedande l. elementär (i grova drag utförd) övning ingående i hästs dressyr; jfr skola, sbst.2 8, o. -lektion. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 57 (1836). —
(1 e) -SKOTT. skott (från skjutvapen) som tillfogar l. tillfogat skrubbsår. Fersen HistSkr. 1: 149 (c. 1790). —
(1 d) -SKÄR. (i fackspr.) grovt (första) skär taget med spånskärande verktyg. Hallström Verkt. 30 (1923). —
(1 d) -SKÄRA, -ning. (i fackspr.) med spånskärande grovt verktyg taga grova skär. TT 1898, M. s. 87 (: skrubbskärning; i fråga om revolversvarv). —
(1 d) -SLIPA, -ning. (i fackspr.) grovslipa (ngt), skrotslipa. Sällfors ArbStInd. 410 (1939: Skrubbslipning). —
(1 d) -SPÅN. (i fackspr.) med grovt verktyg l. med grovmatning åstadkommen spån. Hallström Verkt. 64 (1923). —
(1 a) -STOL. (skrubb- 1871 osv. skrubbe- 1926) (förr) redskap för skrubbning av ull, bestående av ett säte (vanl. på fyra ben o. med en l. två sittplatser) samt plats för fastsättning av en skrubbkarda mot vilken ullen skrubbades med en annan, lös skrubbkarda; äv. med inbegrepp av kardorna; jfr -bänk, -säte, skrubbel-bänk. BoupptVäxjö 1871. Kjellberg Ull 626 (1943). —
(1 e) -SÅR. gm skrubbning åstadkommet (ytligt) sår (vanl. endast i huden) l. ytlig skråma o. d.; äv. bildl. SC 1: 530 (1820). Carlsson Stockh. 82 (1915; bildl.). —
B (numera bl. i skildring av ä. förh. Anm. Nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till skrubb, sbst.2): SKRUBBE-BRÄDA. ss. skrubbstol använd bräda. Kjellberg Ull 627 (1943; om ä. förh. i Bohusl.). —
-BÄNK, -STOL, se A.
C: SKRUBBNINGS-PROCESS. (nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 1 a; jfr process, sbst.1 5. Kjellberg Ull 626 (1943).
1) till 1: person (man) som skrubbar ngn l. ngt; numera företrädesvis i a o. b. Schultze Ordb. 4407 (c. 1755). särsk.
a) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till 1 a: person som (yrkesmässigt) skrubbar ull, skrubblare. Danckwardt SmndrFörf. 104 (1823). jfr ull-skrubbare.
b) (numera bl. mera tillf.) till 1 b: person som skrubbar ngn l. ngt (med borste l. kvast l. dyl.). Melander Långtur 185 (1896; i fråga om skrubbning av däck o. d. på båt). ST 1897, nr 2320, s. 3 (vid turkiskt bad).
2) till 1 c, bildl., om person som frotterar sig med ngn; i ssgn artist-skrubbare, som frotterar sig med artister (Sturzen-Becker 2: 10 (1850, 1861)).
Avledn.: skrubberska, f. [delvis till skrubba, v.] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) till skrubbare 1 a: kvinnlig skrubbare. DvSchulzenheim PVetA 1799, Bih. s. 107.
Spalt S 5012 band 26, 1973