Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRÄCKA (numera bl. ss. efterled i ssg ~skräk2a), sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(skräcka (-äkka) 1636 osv. skräckia (-äkkia) 1648 (: Påskaskräckia)—1714 (: Påskskräckia))
Etymologi
[jfr sv. dial. skräcka, spö, ris; till SKRÄCKA, v.1]
1) (†) skräck (se d. o. 1), förskräckelse; rädsla. RP 6: 553 (1636). En rysand Skräkkia had min lemmar all besatt. LejonkDr. 173 (1688). Schultze Ordb. 4378 (c. 1755). jfr: (Sv.) Ge någon julskräckia (lat.) vanum cui injicere timorem. Lindfors (1824); jfr 2.
2) om risning; numera bl. i ssgn PÅSK-SKRÄCKA. (Sv.) Ge skräcka åt någon. Ge någon julskräcka. (Fr.) Innocenter qn. Donner les innocens à qn. Nordforss (1805).

 

Spalt S 5145 band 26, 1973

Webbansvarig