Publicerad 1973   Lämna synpunkter
SKRÄCKA skräk3a2, sbst.2, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skrecka 1741. skräcka (-äkka) 1592 (: Skräckor, pl.) osv. skräckia 1622—1671)
Etymologi
[sv. dial. skräcka, skräckja; jfr d. dial. skrække, nor. dial. skrekkja; av ljudhärmande urspr. (jfr SKRAKE, SKRÄKA)]
(numera i sht i vissa trakter) (hona av) andfågeln Mergus merganser Lin. (storskrake) l. Mergus serrator Lin. (småskrake). HovförtärSthm 1592 C, s. 54. Införslen. .. Stycket Skräckia 1/8 öre. Stiernman Com. 1: 817 (1622). Mergus Merganser (Skräckan) är en .. allmän fogel i Svenska och Finska Skärgårdarna. VetAH 1780, s. 238. Hannen (av storskrake) kallas Skrake. Honan Skräckan. Därs. 1785, s. 311. De båda skrakarna: småskraken eller skräckan och storskraken samt knipan .. värpa i håligheter, den förstnämnda på marken, de båda sistnämnda i träd. Ekman NorrlJakt 194 (1910). SvUppslB 25: 63 (1935; om hona av storskrake). — jfr GUL-, HÅL-, STEN-, TRÄD-SKRÄCKA.
Ssgr (numera i sht i vissa trakter): SKRÄCK-BO. jfr bo, sbst.1 8. VetAH 1785, s. 314. —
-FÅGEL. (hane av) skrake; äv. koll. TJäg. 1832, s. 195 (koll., om storskrake). Ericson Fågelkås. 2: 161 (1907; om hane av storskrake). —
-NISSE. hane av skrake. Svederus Jagt 259 (1831). —
-SLÄKTE. (†) i sg. best., om fågelsläktet Mergus Lin., skraksläktet. VetAH 1785, s. 307, 308. —
-ÄGG. SAOL (1900).

 

Spalt S 5145 band 26, 1973

Webbansvarig