| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÄLLE skräl3e2, sbst.1, n.; best. -et; pl. -en (Ekblad 133 (1764) osv.) ((†) =, Syr. 22: 7 (öv. 1536), ÖB 16 (1712)); förr äv. SKRÄLL, sbst.2, n.; best. -et.
1) (skrällande o. gammalt) sprucket l. söndrigt l. dåligt kärl av lera l. trä o. d.; stundom äv. hyperboliskt, om kärl (utan tanke på beskaffenhet); förr äv. om stycke av sönderslaget lerkärl, lerskärva; jfr 2 o. SKRÄLLA, sbst.2 Then en dåra lärer han igenlödher skrelle. Syr. 22: 7 (öv. 1536; Luther: scherben; Bib. 1541: een söndrigh kruko). Synes fulle på skrället; hwadh käril dhet haar waret. Grubb 777 (1665). Job, .. då han satt i spisen ock skrapade sina sår med ett skrälle af ena potto har ej utstådt hvad jag lider hvar qväll (gm att vara tvungen spela lomber). JGOxenstierna Dagb. 145 (1771). Man tog det grannaste skrälle en hade och tog dopvattnet i, t. ex. en grann grötskål, soppskål eller ett snyggt tvättfat av porslin (vid dop i hemmet på 1800-talet). Kulturen 1957, s. 129. — jfr KRUKO-, LER-, POTT-SKRÄLLE.
2) i utvidgad anv. av 1.
a) om (skrällande o. gammalt) nedslitet l. söndrigt l. dåligt föremål (äv. fortskaffningsmedel l. byggnad o. d.). Det gamla skrället (dvs. ett strandat skepp) war .. högt assecureradt. Stagnell Banquer. 134 (1753). Ett .. fallfärdigt litet skrälle till torpfähus. Gellerstedt Glänt. 19 (1909). När bron över Skurusundet skulle byggas, var den först avsedd att utföras av järn, ett vanprydande skrälle, men däremot restes en opinion .. och en betonbro kom i stället. SvNat. 1927, s. 117. Fogelström StadVärld. 27 (1968; i pl., om uttjänta bilar). jfr VAGNS-SKRÄLLE.
b) (numera bl. ngt vard.) om (gammal o.) sjuklig l. orkeslös l. skröplig varelse (l. kroppsdel o. d., förr äv. om avlidens skelett); äv. om oduglig l. irriterande l. påfrestande varelse, i sht kvinna. (Sv.) skrälle, (lat.) Silicernium. Linc. (1640). Där någon känzlo wor’ i deras (dvs. anrika förfäders) döda Skrälle / Sku de eij kiännas wid en så onyttig Sälle (som en oduglig ättling). ÖB 16 (1712). H:r Pastorens .. (trätlystnad) har slick enig sällhets förmån i hiertat som är ett ondt gammalt skrälle, ej längre welat härbärge lämna. Cavallin Herdam. 5: 41 (i handl. fr. 1728). (Jag mår inte bra) jag äter och dricker med nöje och lust, men sådant lär blott underhålla mitt Skrälle som det är. CAEhrensvärd Brev 2: 366 (1800). Skrälle .. (dvs.) Person .. som icke duger mycket till. Dalin (1854). Jonke var sammankedjad vid ett gnatigt skrälle till hustru, ett riktigt huskors. Högberg Storf. 7 (1915). Det var skit med Måns Jakob, och detsamma var det med henne: Hon var också ett gammalt uselt skrälle, hon kände på sig att hon snart skulle ligga där och gapa och lukta as. Moberg Utvandr. 413 (1949). Kon, det gamla skrället, står i sin. Salje Låg. 46 (1971).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. hela skrället, alltihop; jfr SKRÄLL, sbst.1 2, SKRÄLLDUS 3. (Han) mötte .. en hel fora med lerkärl och .. hejdade gubben, som körde, med frågan: ”Vad tar du för hela skrället”. Bendz Piltr. 128 (1918).
4) [med anslutning av bet. till motsv. anv. av PÅSKA-SKRÄLL] om påskris; ss. senare led i ssgn PÅSK-SKRÄLLE.
1) till 1: som är l. liknar l. utmärker ett (skrällande o. gammalt) sprucket l. söndrigt l. dåligt kärl; förr möjl. äv.: som består av l. liknar l. utmärker lerskärvor. (T.) scherbicht .. (sv.) skrällig. Lind 1: 1331 (1749). Pang! hvad var det jag trampade sönder? … Jag olycklige! Något skrälligt krukmakaregods? Sturzen-Becker 2: 106 (1844, 1861).
2) till 2 a: som är l. liknar l. utmärker ett skrälle, söndrig l. dålig. Sahlstedt (1773). Jag steg upp i det gamla, skrälliga åkdonet utan lyktor; och så bar det av i mörkret. Thulin Pirandello Pasc. 101 (1925).
3) (ngt vard.) till 2 b; om person: sjuklig l. orkeslös l. på annat sätt skröplig. Sahlstedt (1773). Illamåendet fortfar, antagligen med influensa i spelet. .. Maria äfven skrällig med hosta etc. Johansson Dagb. 3: 174 (1893). Auerbach (1913; angivet ss. vard.).
Avledn.: skrällighet, r. l. f. till skrällig, adj.2 1, 2 o. (ngt vard.) 3. Weste FörslSAOB (c. 1815).
Spalt S 5173 band 26, 1973