| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRÄM, r. l. m.; best. skrämmen.
(†)
1) skrämmande l. hotande; äv. konkretare, om ngt l. ngn som skrämmer l. som användes för att skrämma ngn; jfr SKRÄMSEL 1 o. 3. (Trots våra protester) bleef lijkwähl een Skrifft Vpsatt som skulle wij af god willia der till bejakat (dvs. gått med på en inskränkning i rätten till fiske), som doch icke skiedde, uthan med Skräm och hotelser Vndsagde. AktsamlKungsådreinst. 209 (1691). (Sv.) Skräm, skrämsel, .. (lat.) terriculamentum. Schenberg (1747). jfr BARN-SKRÄM.
2) skrämsel (se d. o. 2), skräck; särsk. i uttr. sätta en skräm (l. skrämmen) i ngn, sätta skräck i ngn. (Romarna levde) I kräslighet och lust, thet Gudh tilstadde them, / Til thes olyckan haar vthi them satt en skräm. Spegel ÖPar. 41 (1705). Som gemenligen säjes att ”tunga leker på tandsår” .. hafva (turkarna) den på tungan, som någon gång har kunnat sätta skrämmen i dem. Eneman Resa 1: 36 (1711). (Sv.) Skräm .. (lat.) Terror, metus. Schultze Ordb. 4384 (c. 1755).
Spalt S 5175 band 26, 1973