| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKRÖPLING skrø3pliŋ2 l. skröp3liŋ2, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
(ngt ålderdomligt)
1) motsv. SKRÖPLIG 1 a α: person vars prestationsförmåga (på grund av ålder, sjukdom o. d.) är (permanent) nedsatt. PH 14: 254 (1788). Skröplingar och stugsittare. Heidenstam Karol. 1: 336 (1897). IllSvOrdb. (1955).
2) motsv. SKRÖPLIG 1 a β: (från moralisk synpunkt) dålig l. ond person; äv.: stackare, kräk. Vittnen funnos på denna gärning (dvs. en mordbrand), och en skröpling är vår Herre, om den går ostraffad här i tiden. Högberg Vred. 1: 253 (1906). Diktare måste vara grymma. .. Träffar du inte på tillfredsställande nidingar eller skröplingar i verkligheten, kommer du att göra oss andra till sådana. Larsson Hemmab. 244 (1916).
Spalt S 5218 band 27, 1974