| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKUGGA skug3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
I. tr. o. (i vissa bet., se under resp. mom. nedan) i förb. där objektet är ersatt av prep.-förb. (skugga för l. på l. över).
1) motsv. SKUGGA, sbst. 1, tr., i sht förr äv. i uttr. skugga på l. över (ngt), kasta sin skugga över l. på (ngt), övertäcka (ngt) med sin skugga, ge skugga åt (ngt), beskugga l. överskugga (ngt); stundom betecknande att ngt är så beläget l. placerat l. utbreder sig så att det vid solsken l. annan belysning kastar sin skugga över l. på ngt; äv. abs. Gårdsplanen skuggas av ett par väldiga almar. Sylvius Curtius 320 (1682). Tätt vid stranden af den lugna skogssjön, / Låg en hydda skuggad utaf alar. Klockhoff ESkr. 16 (c. 1860). Hvar än du fjerran är, så lyss till suset / af granen skuggande din moders hydda! Rydberg Dikt. 1: 89 (1864, 1882). För honom (dvs. döden) är hvar mänskosjäl / ett blomster i en kruka. / .. De, hvilka skulle älska fått, / men skuggat spridda stränder, / de brytas och de flätas brådt / till kransar af hans händer. Heidenstam Dikt. 193 (1895); jfr: När Jörgen och Lydia lekt slut och kommit överens om att skugga spridda stränder, så (osv.). Siwertz Fribilj. 227 (1943). Bonden tvangs fälla den kungliga eken, som skuggade på hans begränsade åker. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 54 (1901). Palmettons (dvs. ett amerikanskt palmträds) härligt brutna solfjädersblad skugga öfver blommande jasminer. Nyblom Golfstr. 41 (1911). Krusenstjerna Fatt. 1: 411 (1935). — jfr BLÅ-, OM-, ÖVER-SKUGGA samt LÖV-, MYRTEN-, O-, SVART-, TRÄD-SKUGGAD m. fl. — särsk.
a) om hatt, hattbrätte, skärm, dok o. d.; särsk. med tanke på det skydd mot alltför starkt l. besvärande ljus som hatten osv. ger åt ansiktet; jfr 14. Gummorna i stora skuggande halmhattar. Wetterbergh Penning. 468 (1847). Birgitta drog ned doket, så att det skuggade, och då urskilde hon (osv.). Heidenstam Birg. 249 (1901).
b) ss. vbalsbst. -ning i konkret(are) anv., närmande sig bet.: skugga (se SKUGGA, sbst. 1); jfr d. Klockan tre såg jag .. ön Rügen höja sig i en blå skuggning. Stiernstolpe Arndt 4: 176 (1808). Orörlig står hon framför bädden och ser i förhängenas skuggning .. ett ansikte, som nu brinner i feber. Geijerstam KBrandt 84 (1904).
c) i utvidgad anv., i fråga om att frambringa en skuggbild l. en (ljus)svag avbildning av ngt; i förb. SKUGGA AV SIG o. ssgrna AV-SKUGGA o. AVSKUGGNING.
d) mer l. mindre bildl., särsk. i anv. med jämförelsevis nära anslutning till ordets eg. bet. (jfr 9—13); äv. i anv. motsv. b. Hvad gör ett lindrigt moln, som skingrar sig? hvad gör / En enda dag af storm mot lugnets många dagar? / Vår lefnad får deraf en skuggning, som behagar. Remmer Theat. 1: 134 (1814). (Polyeuctes) av ingen tvekan skuggade strävan efter martyrkronan. Sylwan (o. Bing) 1: 308 (1910).
2) motsv. SKUGGA, sbst. 1, tr. l. (numera företrädesvis) i uttr. skugga för (ngt), med saksubj.: kasta en icke önskvärd skugga över (ngt), utestänga ljuset från (ngt), skymma för (ngt). Jag vet att det (dvs. huset) stod och skuggade för trädgårn. Strindberg Kamm. 2: 67 (1907). Det svarta seglet (på ödets skepp), o min amur, / det skuggar för min syn. Bergman TrAllt 62 (1931).
3) motsv. SKUGGA, sbst. 1, tr. l. (i bet. a) i uttr. skugga för l. över (ngt), med personsubj.: gm någon åtgärd skydda (ngn l. ngt) mot alltför stark belysning, särsk. alltför starkt solljus; äv. abs.; jfr 14. Det är .. icke sällan nödvändigt att genom skuggning förhindra, att den konstgjorda belysningen generar de sjuka. Svenson Sinnessj. 81 (1907). — särsk.
a) i sådana uttr. som skugga ögonen (äv. sitt ansikte) l. för l. över ögonen (med handen), skugga för solen, skugga med handen, hålla (öppna) handen ss. en skärm l. dyl. över ögonen för att skydda dem mot alltför starkt l. besvärande ljus resp. solljus (särsk. för att kunna se bättre); jfr anm. nedan. Bremer Nina 496 (1835). Då en plötslig blixt genombröt molnen, skuggade han sitt ansigte med handen. Lönnberg Kåre 206 (1887). Skuggande ögonen med handen, spejade hon ut i natten. Lagerlöf Antikr. 5 (1897). Han måste med handen skugga för ögonen mot den starka glansen. Fahlcrantz Kyrkoh. 110 (1907). Han stod .. i ladugårdens dörr, skuggade med handen för ögonen. Janson Ön 141 (1908). Folkdans. 63 (1923: skuggar för solen). Lång-Hans skuggade med handen över ögonen och spejade ut över parken. Delblanc Prästk. 72 (1963). Solen gnistrade i latinlektorns glasögon. Han skuggade med handen, såg ut över floden och promenaden. Hammarlund SamtJord. 44 (1971). — Anm. till 3 a. I förb. med för kan i vissa av ovan anförda ex. huvudtrycket äv. ligga på d. o.; jfr SKUGGA FÖR.
b) i sht trädg. skydda (drivbänk l. späda l. ömtåliga plantor, särsk. i drivbänk, o. d.) mot alltför starkt solljus (numera företrädesvis medelst täckfärg som sprutas över l. strykes på en drivbänks fönster l. medelst skuggmattor som täcka över fönstren); äv. abs.; särsk. i uttr. skugga (ngt) för l. mot solen. (Efter utplanteringen) skuggas (melon-)plantorna med granris, eller med en gles bastmatta, som utbredes på (drivbänks)fönstret. Lundström Trädg. 46 (1831). Han .. rusade bort till drifbänken. .. Han hade glömt att skugga för solen. Lagerlöf Länk. 43 (1894). Spallierträden måste .. under mars-april skuggas mot solen. Abelin MTr. 67 (1902). I allmänhet är det lämpligast för växterna, om man endast skuggar mitt på dagen. Sonesson HbTrädg. 911 (1926).
4) (†) motsv. SKUGGA, sbst. 6, om dröm: ge en drömbild l. en dunkel bild av (ngt). Då vaknade jag, och för mina ögon / Fann allt i verklighet som drömmen skuggat. JGOxenstierna 4: 273 (1815).
5) motsv. SKUGGA, sbst. 8: förse (målning l. teckning o. dyl. l. detalj i målning osv.) med skugga, skugglägga, schattera (se d. o. I 1); ss. vbalsbst. -ning äv. i konkretare anv., dels om sätt att förse målning l. teckning o. d. med skugga, dels närmande sig bet.: skugga (se SKUGGA, sbst. 8). De små bladen anläggas (vid målning av anemoner) med Blygelb, och skuggas med en mycket mörk Carmin åt skugg-sidan. Miniatursk. 51 (1784). Perspectiven i dessa stycken (som utgöra bilder från S:t Petersburg) är väl iakttagen och målningssättet rent, fast i skuggningen icke utan fel. JournSvL 1798, s. 52. De blåröda skuggningarna (på Rubens’ o. vissa samtida målares tavlor). Snellman Tyskl. 228 (1842). Ljusets verkan på kropparna (måste) studeras för att genom skuggning, det är en .. afvexling af ljus och skugga, frambringa skenet af rundning. Eichhorn KonstH 104 (1881). Oftast modellerar .. (kyrkmålaren Albert) sina figurers ansikten genom att skugga dem i mörkare nyanser. AntT XIV. 1: 101 (1899). Grundare vattenområden (äro på kartan över Östersjön) skuggade genom tät prickning. Dahlgren o. Richter SvSjökart. 154 (1944). — jfr AV-, FÖR-SKUGGA, O-SKUGGAD, TERRÄNG-SKUGGNING m. fl. — särsk.
a) motsv. SKUGGA, sbst. 8 a: förse (bokstav, siffra o. d.) med skugga gm streckning o. d. Strindberg Fjerd. 34 (1877). I skuggade versaler stod där (på plåtskylten): P. A. Schölins Skrädderi. Engström Bläck 17 (1914).
b) sömn. o. textil. gm vävning l. tygtryck l. brodering förse (ngt) med en serie av färgnyanser resp. med en upphöjd kant o. d. som avser att utgöra en avbildning l. imitation av skugga (se SKUGGA, sbst. 1), schattera (se d. o. I 2); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om serien av färgnyanser l. kanten osv., schattering o. d. Alla mode-tyger af siden, allt tryckt Musslin Barège, Batiste m. m. hafva skuggade ränder eller skuggade rutor. VeckoskrFrunt. 1824, s. 192. Arbetet (i schattersöm) måste utföras med största omsorg, och om möjligt är, böra schatteringar å blommor och blad göras efter naturen, så att skuggningarna blifva korrekta. Hagdahl Fråga 398 (1883).
c) (i sht i vitter stil) i mer l. mindre tydligt utförd bild., motsv. SKUGGA, sbst. 8 b, betecknande att en bild l. teckning av ngn l. ngt i tal l. skrift förses med ett l. flera mörka l. dystra l. ofördelaktiga drag o. d.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om sådant l. sådana drag; jfr 9, 10. Kanske torde jag böra något upplysa en tafla, som, för starkt skuggad, nedsänker sinnet i sorgliga betraktelser. Lehnberg i 1SAH 2: 147 (1787, 1802). Se här en bild, en enkel bild ur lifvet. / För djup är skuggningen på den ibland, / men måla ljust blef mig ej alltid gifvet. Holmes NDikt. 143 (1904).
6) i utvidgad anv. av 5 (jfr SKUGGA, sbst. 9): nyansera (ngt); företrädesvis (i sht i vitter stil) bildl.; oftast ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: nyans, schattering (se SCHATTERA I 3, 3 slutet); jfr 7. Et blandadt spel af olika färger och skuggningar är angenämt genom en retelse i sinnet. LittT 1796, s. 355. Det är alltid en vinst att hafva tillgång till särskilda (språk)-tecken för hvarje tankens skuggning. EHTegnér i SvTidskr. 1874, s. 128,. Glädje och sorg i sina finare skuggningar af glädtighet och svårmod. Rydberg FilosFörel. 3: 257 (1878). Det tarfvas icke mycken iakttagelsegåfva för att upptäcka, att språket gerna, då det har flera olika namn på samma föremål, skuggar dem genom hvar sin lilla meningsskiftning. EHTegnér i 2SAH 58: 31 (1882). (Fru Håkanssons spel i Strindbergs pjäs ”Fordringsägare”) var ett hårdt och kallt spel; där funnos inga skuggningar, inga nyanser, som skulle talat om några skärare, finare dallringar i hennes känslosträngar. Söderhjelm Upps. 10 (1902). — jfr AV-SKUGGNING.
7) motsv. SKUGGA, sbst. 10: ge (ngt) en mörk(are) färg(ton) l. komma (ngt) att se mörkt l. mörkare ut; utom i a o. b företrädesvis dels i p. pf. (äv. i adjektivisk anv.: som har en mörk(are) färgton), dels ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: (parti med) mörk(are) färg(ton); jfr 6. VetAH 1798, s. 291. Längs undre kroppssidorna (är insjöforellen) hvit, på bröstet och gälnäset skuggad med svart. Nilsson Fauna 4: 413 (1853). Strupen och hufvudets sidor (äro på ung svarthalsad dopping i höstdräkt) hvita, med skuggning af grått på örontrakten. Därs. II. 2: 534 (1858). Thomson Insect. 257 (1862; i p. pf., om insekts vingar). Vattnet vid Venedig .. är .. mjukt med violett skuggning i. Hallström ItBr. 84 (1901). En lämplig ersättning för guld är kromgult med skuggning av sepia och för silver vitt, skuggat med pärlgrått. HantvB I. 1: 431 (1934); jfr 6. — jfr RÖK-SKUGGAD o. TVÄR-SKUGGNING. — särsk.
a) motsv. SKUGGA, sbst. 10 a: lägga skugga på (ngt); ofta abs.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om skuggan. Man kan .. skugga över ögonen med violett eller grönt. TeatHb. 117 (1937). Var inte .. rädd för att lägga en lätt blå eller violett skuggning på ögonlocken. BonnierMT 1937, nr 12, s. 12.
b) motsv. SKUGGA, sbst. 10 b, tr., i sht förr äv. i uttr. skugga över (ngt), komma (ngns ansikte l. ögon l. visst ansiktsparti) att te sig som om det (de) vore förmörkat (förmörkade) av en skugga (se SKUGGA, sbst. 1), ge (ngns ansikte osv.) ett mörkt l. mörkare l. dystert l. dystrare utseende, förmörka, fördystra; i pass. äv. med intr. bet.: bli mörk(are) l. dyster l. dystrare, mörkna; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are), om egenskapen l. förhållandet att vara förmörkad l. fördystrad ss. av en skugga l. om (parti med) mörk(are) färgton; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 1. Hans panna var skuggad af moln. Adlerbeth Æn. 164 (1804). Ett drag af missnöje skuggade dock öfver hans uttrycksfulla ögon. Wetterbergh Penning. 126 (1847). Man såg alla muskler och ligament genom den med en mörk skäggbotten skuggade huden. Strindberg RödaR 174 (1879). En skuggning av oro flög över Fastes solbrända ansikte. Heidenstam Svensk. 1: 114 (1908). Var är Henrik? Fannys ansikte skuggades. — Ute, jag vet inte riktigt, mor. Oterdahl Skram 258 (1919). Den svaga skuggningen på överläppen ingav en viss respekt, men märkligt nog missklädde den henne icke. Hammenhög PoB 115 (1931).
c) motsv. SKUGGA, sbst. 10 c, i fråga om det förhållandet att ett material med lyster vid viss belysning skiftar i mörkare färgnyanser; särsk. i p. pr., äv. mer l. mindre adjektiviskt, förr äv. i utvidgad anv.: skillrande, skimrande. Skuggande glans (hos glimmer). Hisinger Ant. 6: 15 (1837).
8) (numera föga br.) motsv. SKUGGA, sbst. 11, 11 a, med subj. betecknande natt l. mörker o. d.: sprida (nattligt) mörker över (ngt), försänka (ngt) i mörker l. skymning, komma (ngt) att skymma, förmörka; äv. dels utan obj., dels i pass. med intr. bet.: mörkna o. d.; äv. bildl., äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; i vissa fall utan bestämd avgränsning från 1. Lantingshausen Young 1: 120 (1787; bildl.). Snart, när aftonen sänkt sig öfver den skuggade jorden, / Presterna följa Potitii spår .. / .. med tända facklor i handen. Adlerbeth Æn. 206 (1804). Låt mig se in i natten, som skuggar ditt hjerta! Lindeblad RelSång. 44 (1843). Gick dagstjernan så ned, och skuggades vägar och stigar. Johansson HomOd. 2: 388 (1844). Natten skuggande skrider / längs frostbiten dikesren. Janson Dikt. 60 (1906). — särsk. i uttr. betecknande att det mörknar för ögonen, när ngn håller på att dö (jfr SKUGGA, sbst. 11 b α). Fastän döden skuggade hans (dvs. gubbens) öga, / såg han så hänryckt glad upp till det höga, / att (osv.). Arnell Moore LR 1: 73 (1829).
9) (i sht i vitter stil) motsv. SKUGGA, sbst. 12, med saksubj.: förmörka l. fördystra (ngt), sätta en dyster prägel på (ngt), förse (ngt) med ett mörkt inslag l. utgöra ett mörkt inslag i (ngt); jfr 5 c. Cronholm Lig. 388 (1839). Då och då skuggas Felicias lycka af tanken på hennes mörka moder Nyx. (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 316 (1913). Döden kom än en gång att skugga mitt kanske ljusaste skolminne. NärGickSkol. 282 (1934).
10) (i sht i vitter stil) motsv. SKUGGA, sbst. 13, med person- l. (i sht) saksubj.: ställa (ngt l. ngn) i en ofördelaktig dager, förringa l. förklena (ngt l. ngn); med saksubj. äv.: utgöra en fläck på (ngt l. ngn); ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om ngt som ställer ngt l. ngn i en ofördelaktig dager; jfr 5 c. Förf(attaren) hade bort akta sig at skugga .. (studenternas) lefnadssätt och rykte, på hvilka Nationens och Samhällets hela hopp för framtiden hvilar. JournSvL 1800, s. 625. Redligheten af hans karakter .. skuggades blott .. af en liten envishet. CGLeopold (1814) i 2Saml. 10: 49. Wingård 2: 51 (1820; med personobj.). K(onung) Gustaf (I) önskade sig en historia .. som ej .. skuggade hans eller hans fränders handlingar. Wieselgren SvSkL 3: 101 (1835). Crusenstolpe Mor. 3: 8 (1841: skuggningarna). De (efter K. XII:s tid) närmast följande tidehwarfwen skildras med sanning och åskådlighet. Ref(erenten) anmärker endast, att den mörka skuggningen af den snillrike Gustafs tidehwarf wäl icke saknar sin sanning. SKN 1844, s. 156. SvD(A) 1910, nr 282, s. 7.
a) [efter eng. shadow] (osedd, på visst avstånd) följa efter (ngn, ett fordon vari ngn färdas o. d.) för att utspionera hans förehavanden resp. vart fordonet tar vägen o. d.; icke släppa (ngn l. ngt) ur sikte; (i hemlighet) övervaka o. utspionera (ngns förehavanden o. d.). VL 1908, nr 17, s. 3. Kyrkvaktargubben skuggade hvarje mitt steg. TurÅ 1912, s. 151. 67-åring erkänner fem mordbränder. .. Kvinnan skuggades en tid och man observerade att hon alltid fanns i närheten då det brann. DN(A) 1964, nr 230, s. 19. Han förklarade, att han var polis och upptagen med att skugga en bil. Blom Sörja 38 (1971).
b) (vard.) (i rangordning o. d.) följa tätt efter (ngn l. ngt); äv. abs. (Rubrik:) Eslöv skuggar (Text:) Kävlinge leder (fotbolls-)serien. .. Eslöv ligger tvåa. SDS 1970, nr 261, s. 14.
12) [jfr 1 d] (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv. (jfr 1 b, 5—7, 10, 13), = SKUGGA, sbst. 18. Fåfängt man er (dvs. natur o. kärlek) måla vill. / .. All konst mot ert behag försvinner. / Den målning, som er närmast hinner, / Är knappt en skuggning af er bild. JGOxenstierna 1: 31 (1805). Det var hos Sven så mycket, som .. erinrade Ester om .. (Bengt Falkenstern, Svens fader). Likt skuggningen af det falkensternska lynnet hade det .. mer och mer i allt hvad han företog sig kommit fram en mild seghet. Roos Son 171 (1904).
13) [jfr 1 d, 6] (i vitter stil) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv. (jfr 1 b, 5—7, 10, 12), = SKUGGA, sbst. 20. Åt Torkel Knutsons gemål, Hedwig, Grefwinna af Ravensberg, har Förf(attaren B. v. Beskow) gifwit en lätt skuggning af högdragenhet. SvLittFT 1836, sp. 806. En liten skuggning av melankoli. Bengtsson Silv. 288 (1931).
14) (numera bl. tillf.) motsv. SKUGGA, sbst. 21: skydda (särsk. med mer l. mindre klar tanke på skydd mot solen o. med bibet. av 1); äv. i uttr. skugga över ngt, om vingar: beskyddande breda sig över ngt (jfr SKUGGA, sbst. 21 a). Öfver denna andakt (vari marmorstatyettens tillbedjande ängel var försänkt) skuggade (ängla-)vingarne som ett par stora, signande händer. Lundegård Tit. 257 (1892). I skuggande rågar / nu kornknarren spelar ditt (dvs. lantmannens) lov. Karlfeldt FlBell. 28 (1918); jfr 1.
II. (numera bl. tillf.) refl.
a) i uttr. skugga sig till lundars frid, om naturområde: (gm sin växtlighet) hölja sig i skugga o. därmed uppnå den frid som råder i lundar. Rydberg Faust 249 (1875, 1878; t. orig.: Buschen sich zu Schattenruh’).
b) om person: skugga (i bet. 3 a) för ögonen. En solig middag, när Jens (Holgersen Ulfstand) stod och skuggade sig bakom Magelstenen för att granska sina åkrar, såg han (osv.). Heidenstam Svensk. 1: 282 (1908).
2) motsv. SKUGGA, sbst. 1, 10, i uttr. skugga sig nedåt ngt, med saksubj.: som en skugga l. i mörka strängar ringla sig nedåt ngt l. dyl. Det mörka nackhåret slog (på kvinnans hals) lock och skuggade sig nedåt i två mörka tungor. Benedictsson Ber. 199 (1888).
III. (mera tillf.) intr., motsv. SKUGGA, sbst. 1, opers., dels: det faller l. avtecknar sig en skugga (från ngt), dels: det råder skugga. Det hade skuggat från tältöppningen och därifrån hördes en sprudlande gladlynt basröst. Högberg Baggböl. 1: 73 (1911). Han går i sitt gamla, hederliga rallareskinn fortfarande, antingen det snöar eller regnar, solar eller skuggar. Didring Malm 2: 267 (1915).
SKUGGA BORT. (†) till I 1, 2: gm att skugga utestänga (solsken l. dagsljus o. d.). Sylvius Curtius 110 (1682). Därs. 620. —
SKUGGA FÖR10 4. till 3: skydda (ngt) mot alltför starkt ljus gm att sätta för ngt (t. ex. handen) l. sätta för ngt (t. ex. handen) ss. skydd mot (ljus o. d.); ngn gg äv.: sätta för (händerna l. dyl.) ss. skydd mot alltför starkt ljus; äv. utan obj.; jfr skugga, v. 3 a. Selma skuggade för händerna för att bättre kunna se. Benedictsson Peng. 133 (1885). Östergren (1940). —
(I 3 b) -FÄRG, sbst.2 (sbst.1 se skugga, sbst. ssgr). trädg. (täckande) färg som sprutas över l. strykes på glaset i drivbänk för att skugga plantorna i drivbänken. Ekbrant Krukv. 2: 23 (1939). —
(I 3 b) -HALL. trädg. skjul med tak o. väggar av glest sittande ribbor, vari skuggväxter (t. ex. ormbunkar) odlas. SvUppslB 3: 863 (1929). —
(I 3) -HUS. (i fackspr.) hus för pälsdjur, byggt så att djuren icke utsättas för direkt solbelysning. GHT 1944, nr 255, s. 7. —
(I 11 a) -MAN, sbst.2 (sbst.1 se skugga, sbst. ssgr). (mera tillf.) om man som skuggar ngn. AP 1953, nr 157, s. 10. —
(I 3 b) -MATERIAL. trädg. material (t. ex. väv, färg) använt att därmed skugga ömtåliga plantor. Lind o. Abrahamson Växth. 89 (1916). —
(I 3 b) -MATTA. trädg. matta använd att därmed skugga ömtåliga plantor, särsk. täcka över drivbänkar. HbTrädg. 1: 76 (1872). —
(I 3 b) -RAM, sbst.2 (sbst.1 se skugga, sbst. ssgr). (i sht förr) trädg. ram med tunna spjälor l. med nät av järntråd med inflätade vassrör o. d., använd att därmed skugga ömtåliga plantor. HbTrädg. 4: 65 (1874). —
(I 5) -RUM, sbst.2 (sbst.1 se skugga, sbst. ssgr). (i fackspr.) rum (med lämplig belysning) avsett för övningar i skuggläggning. Bergqvist UndPlanRealsk. 177 (1906). —
(I 1, 3) -SKÄRM. (skugg- 1865 osv. skugge- 1750)
1) om skärm som skuggar ngt l. utestänger icke önskat ljus. Kolmodin QvSp. 2: 490 (1750; i bild). Hedin Bagdad 165 (1917). särsk. (i sht förr) trädg. till I 3 b: skärm använd att därmed skugga ömtåliga plantor o. d. Björkman Skogssk. 184 (1868). —
(I 1, 3 b) -TRÄD, sbst.2 (sbst.1 se skugga, sbst. ssgr). träd som ger l. är planterat för att ge skugga (t. ex. ss. alléträd l. ss. skydd för plantering). Retzius FlVirg. 85 (1809). —
(I 1) -VALV. skuggande valv; särsk. oeg., om valv bildat av träd o. d. SP 1809, nr 26, s. 2 (oeg.). Björkarna gro kring den älskades graf / Och fläta sitt skugghvalf deröfver. Sehlstedt 1: 3 (1844, 1861). —
(I 3 b) -VÄV. trädg. väv använd att därmed skugga ömtåliga plantor, särsk. att täcka över drivbänkar. Lind o. Abrahamson Växth. 89 (1916). —
(I 3 b) -VÄXT, sbst.2 (sbst.1 se skugga, sbst. ssgr). trädg. växt planterad för att skugga ömtåliga plantor o. d. Elfving Kulturv. 173 (1895).
B (†): SKUGGE-SKÄRM, se A.
-METOD.
1) trädg. till I 3 b. ABNordFröhand. 1930, s. 70.
Spalt S 5269 band 27, 1974