SKURREMURRE skur1emur4e, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av d. skurremurre, av lt. (o. t.) schurrmurr, virrvarr (av gammalt skräp), l. ä. t. o. t. dial. schur(r)imur(r)i, förvirring, person som lätt brusar upp; möjl. till mlt. schurren, skorra (se SKORRA, v.1), lt. o. t. schurren (se SKURRA, v.3) o. mlt. o. t. murren, morra, brumma (se MURRA); med avs. på uppkomsten av ord med bet. ”virrvarr” ur ord med ljudhärmande urspr. jfr HULLER OM BULLER]
spelt. biljardspel vars regler överensstämma med reglerna för karolina med det tillägget att förlöpare (då man med sin boll träffat annan boll) räknas den spelande till godo. HbiblSällsk. 2: 135 (1839). Ekbohrn (1936).
Spalt S 5377 band 27, 1974
Webbansvarig
admin_saob@svenskaakademien.se
