Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKUTILSVEN skɯ3til~svän2 l. skut3il~, m.; best. -svennen; pl. -svenner.
Ordformer
(skutel- 1773. skutil- 1854 osv. skutill- 1850. skutul- 1841. skutull- 1850)
Etymologi
[liksom d. skutilsvend av fvn. skutilsveinn, av skutill, fat l. litet bord avsett att sättas fram med mat för deltagare i måltid (av feng. scutel, fat, liksom fht. skuzzila, fat, t. schüssel, fat, av lat. scutella, dryckesskål; se SKUTELL), o. sveinn, tjänare (se SVEN); med avs. på formen skutul(l)- jfr den fvn. texten i Peringskiöld Hkr. 2: 189 (1697: skutul sveina, ack. pl.)]
(om ä. nordiska förh.) person som hade till uppgift att passa upp vid måltider o. dryckeslag; särsk. om förnäm sådan person tillhörande den norske konungens hird (äv. med tanke på den rang inom hirden som en sådan person hade). Skutel-Swennerne eller Pagerne (vid det norska hovet) stodo framför bordet och betjente Gästerna. Lagerbring 1Hist. 2: 88 (1773). I den på 1270-talet (i Norge) sammanarbetade hirdskrån ställas hirdmännen markerat efter skutilsvennerna som klass betraktade .. och 1277 års förordning .. tillerkände endast skutilsvennerna riddarrang och herretitel. Löfqvist RiddFräls. 116 (1935).

 

Spalt S 5384 band 27, 1974

Webbansvarig