| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVALA skva3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (mera tillf., Vi 1953, nr 18, s. 8, osv.), -ANDE, -NING (numera föga br., Tholander Ordl. (1872)).
1) om vätska (särsk. vatten) l. rinnande vätskesamling l. vattendrag l. regn: rinna i en (oavlåtlig) jämförelsevis strid ström (ofta med tanke tillika, stundom väsentligen på det därvid åstadkomna plaskande ljudet); ofta liktydigt med: forsa, flöda rikligt, stundom med: plaska; äv. i överförd anv., med subj. betecknande ngt varifrån en vätska rinner, stundom äv. tid då det regnar (äv. i uttr. skvala i regn); äv. opers.; äv. bildl. 3SthmTb. 6: 56 (1605). Natten squalar i rägn. Nicander VirgEcl. 4 (1752). Det regnar och sqvalar. Bellman (BellmS) 1: 173 (c. 1773, 1790). Yra bäckar squala. Wadman Saml. 2: 153 (1835). Det plaskade och skvalade, när han rullade om i det bruna vattnet. Janson Ön 143 (1908). I skvalande regn. Nerman Service Bluffm. 209 (1925). Hellström Malmros 308 (1931; bildl.). Ljudet av .. vatten som skvalade från tak och stuprännor. Nilsson HistFärs. 244 (1940). Hade du av vattnet hämtats, burits hit av havets böljor, / skulle dina kläder skvala. Collinder Kalev. 125 (1948). En sky som skvalar. Gullberg Terzin. 35 (1958). — jfr NED-, STOR-SKVALA. — särsk.
a) mer l. mindre hyperboliskt, om blod (särsk. från ett sår) l. svett l. tårar (stundom äv. med subj. betecknande person som blöder l. svettas osv.). Dhe Söfwa (under striden) så mången Tapper man / Så ath bloden i W(i)xelen (dvs. Weichsel) Sqwalar. Visb. 1: 352 (1658). Alla qvinnfolka grät — så det sqvalade omkring dem. Knorring Ståndsp. 1: 143 (1838). Hon pustade, och led av att arbeta som ett tröttkört hästkreatur, svetten skvalade om henne. Kämpe Träl. 84 (1907). Jag grät och skvalade som en gistnad pump. Janson CostaN 1: 174 (1910). Gråten skvalade hejdlöst. Johanson Stärbh. 17 (1929, 1946). Det är en tokig skräddare som slagit oss så blodet skvalar. NTid 1938, nr 57, s. 1.
b) (numera bl. tillf.) om dryckesvara (särsk. vin): flöda (rikligt) o. d. Öfver-alt där drufvan squalar / Och ångan värmer bägaren (bör man höja en skål för den bortgångne). Bellman (BellmS) 10: 68 (1787). Det vinet som här sqvalar / Utur dessa åmarna / Är det sämsta malaga / Någon Bacchi man betalar. Dens. SkrNS 2: 173 (1789).
c) i vissa bildl. anv.
α) om ord l. tal o. d.: forsa fram l. rinna l. flöda i en oavlåtlig ström o. d. (stundom äv. om talande person l. skrift). Hellberg Samtida 1: 53 (1870). Fogelqvist ResRot 7 (1926; om tidning). Du har inte talat, du har skvalat. Johansson MödrFästm. 155 (1939). Från talarstolar skvalade ingen politisk visdom (under påskhelgen). SvD(B) 1943, nr 114, s. 4.
β) om musik l. sång, särsk. sådan som utgör lättare underhållning: flöda i en oavlåtlig (jämn, malande) ström, forsa fram o. d.; äv. (särsk. ss. förled i ssgr) i fråga om lättare radio- l. televisionsunderhållning av annat slag än musik; äv. med subj. betecknande radiosändare l. radioapparat o. d. som utsänder musik osv. av detta slag. Snart började också Sveriges Radio (liksom Radio Nord o. Radio Syd) att skvala — melodiradion föddes. SDS 1963, nr 282, s. 11. Ur ett par hyddor (i Tanganyika) skvalade godnattmusiken. Edqvist Eldfl. 15 (1964). (I rummet fanns) Bara transistorradion, som stod och skvalade för sig själv. Sjöwall o. Wahlöö MannSäffle 11 (1971).
2) (†) om tarmar: välla (ut ur kroppen), rinna (se d. o. 9 f); jfr SKVAL 6. Thenne Knijfwen tu hysa skall, / At Tarmerna sqwaala på Marken all. Brasck Apg. K 2 b (1648). Dens. TyKr. C 2 b (1649).
SKVALA IN10 4. till 1: skvalande rinna in. (Båten är) otät, så at watnet på ymsa sidor ther in sqwalar. Rudbeck Samolad 44 (1701); möjl. icke särsk. förb. Bergman VälBek. 135 (1918). —
SKVALA NED10 4 l. NER4. till 1: skvalande rinna ned. Johansson HomOd. 5: 323 (1844). Från tallarna skvalade det ner som ur takrännor, och luften var full af .. regn. Cavallin Kipling Wi 69 (1897). jfr nedskvala. särsk.
b) till 1 c; särsk. (mera tillf.) till 1 c α, i uttr. skvala ut i en ordström, bilda en oavlåtlig ström av ord l. dyl. Strindberg Hems. 93 (1887; om sida av brev).
(1) -BÄCK. skvalande bäck (av regn- l. smältvatten). Lind 1: 234 (1738). Bergman Jordkl. 96 (1766). Östergren (1940). —
(1) -BÄNK. (numera bl. i skildring av ä. förh.) (enkel) bro l. plankläggning över en rännil l. över en djup o. vid rännsten l. dyl. på gata l. trätrumma genom vilken vattnet i en rännsten avleddes; jfr skvaller-bänk, sbst.2 Weste (1807). Almqvist DrJ 446 (1834). En tolvårsflicka skyndade fram över gångbanan av bräder som dolde Stora Badstugatans skvalbänk, under henne porlade och brusade kloakvattnet. Fogelström BarnStad 10 (1962). —
(1 c β) -LÅDA. (vard.) nedsättande, om radio l. teve som sänder ut skvalprogram. RöstRadio 1957, nr 15, s. 3. —
(1 c β) -MUSIK. (vard.) om lättare, populär musik som spelas i radio (l. television), särsk. i en oavbruten följd (utan påannonsering); stundom allmännare, om lättare, populär musik. RöstRadio 1949, nr 21, s. 30. LD 1959, nr 284, s. 14. —
-PRAT.
2) (vard.) till 1 c β, om i en jämn ström flödande prat (i radio l. television) som utgör lättare underhållning (i samband med skvalmusik). DN(A) 1964, nr 82, s. 2. SvD(A) 1968, nr 116, s. 10. —
(1 c β) -PRATA. (vard.) jfr -prat 2. DN(A) 1964, nr 82, s. 2 (: skvalpratandets, gen.). SvD 1971, nr 131, s. 10. —
(1 c β) -PROGRAM. (vard.) radio- l. televisionsprogram som utgöres av lättare underhållning i form av skvalmusik l. skvalprat o. d. RöstRadio 1949, nr 21, s. 30. —
(1) -REGN. (skval- 1712 osv. skvale- 1658) skvalande regn, ösregn, hällregn. VDP 1658, s. 307. Lo-Johansson VagFrankr. 138 (1927). —
(1) -REGNA. regna skvalande (o. utan uppehåll), ösregna, hällregna. SP 1792, nr 244, s. 1. Trots det är i januari skvalregnar det ute i dag. Martinson BakSvenskv. 196 (1944). —
(1) -RÄNNA.
1) (i fackspr.) i jordytan bildad ränna åstadkommen av skvalande vatten (särsk. av smältvatten från inlandsis). 2NF 14: 1076 (1911). SvGeogrÅb. 1958, s. 205.
2) (numera bl. tillf.) avloppsränna för vatten; stupränna. (Jag) stannade (i regnvädret) midt under en skvalränna. Agrell Sthm 165 (1892). SvGeolU Ca 6: 374 (cit. fr. 1906). —
(1) -SKOPA. (numera föga br.) anordning i form av en med ränna försedd grund skål (av sten l. betong) avsedd att samla o. avleda från stuprör rinnande vatten, skåltratt. TLev. 1892, nr 26, s. 1. Skvalskopor af huggen granit med ränna. Därs. 1908, nr 5, s. 3. —
(1) -STEN. ss. l. till avloppsledning använd sten med däri upphuggen ränna; i sten huggen avloppsränna. GWahlenberg (c. 1850) i BL 19: 216. Bildmark Entrepr. 212 (1921). —
(1) -UNGE. [möjl. ombildning av skväl-unge med anslutning till skvala, v.] (†) Skuälunge, Skualunge, ett litet barn som skriker och wäter under sig. Schultze Ordb. 4415 (c. 1755). —
(1) -VATTEN. (numera bl. tillf.) om (regn- l. smält)vatten som skvalande rinner på marken. Stenius SvarVetA 2 (1762).
B (†): SKVALE-REGN, se A.
Avledn. skvalig kan äv. hänföras till skval): SKVALA, sbst.2, r. l. f. (vard., mindre br.) till 1 c α, i uttr. skvalan går på ngn, munnen går (oavlåtligt) på ngn. Koch GudVV 1: 107 (1916). —
SKVALIG, adj. (†) till 1.
Spalt S 5397 band 27, 1974