| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKVALTKVARN skval3t~kva2rn, äv. (ngt arkaiserande) SKVALTEKVARN skval3te~, förr äv. SKVALTSKVARN l. SKVÄLTAKVARN, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar (2VittAH 24: 270 (1579) osv.) ((†) -er RA I. 1: 236 (1538), Holmbäck Kvarnkomm. 299 (i handl. fr. 1697); -or NorrlS 1—6: 53 (c. 1770)).
(förr) jämförelsevis liten vattenkvarn, i allm. med lodrätt stående axel o. vågrätt anbragt skovel(hjul), byggd i ett mindre vattendrag (en skvaltbäck l. dyl.) o. vanl. enbart använd till malning av säd till husbehov; jfr EN-FOTA, FOT-KVARN, FOT-VISKA, SKVALP-KVARN, SKVALTERKVARN. RA I. 1: 236 (1538). Förskrifft till Jören Nilson för sex bönder i Sorunde sokn, att V(år) N(ådige) H(erre) haffver efterlatit them att niute the sqvalteqverner, som the haffve hvardere vid theris egne hemmen, att male till theris nottorffte (dvs. nödtorft) och icke åt andre. G1R 26: 697 (1556). Ingen må byggia nya Sqwalteqwarnar eller Wäderqwarnar, gamla Tull- och Odalqwarnar til förfång. Abrahamsson 503 (1726). Mellan de djupa sjöarne och de små bäckarna, där ensliga skvaltkvarnar malde. Engström Glasög. 166 (1911). Skvaltkvarnarna bibehöllo sig ställvis som den förhärskande kvarntypen ända till mitten av 1700-talet. SvKulturb. 11—12: 161 (1932). Redan på 300-talet e. Kr. torde de första s. k. skvaltkvarnarna ha varit i gång i vårt land. SvFolket 11: 199 (1940). — särsk.
a) i uttr. gå på som en skvaltkvarn, betecknande stor pratsamhet; jfr KVARN 1 e o. SKVALTA, sbst.2 slutet. Hammenhög PoB 314 (1931).
b) [jfr a] bildl., dels om ngns mun, dels om mycket pratsam person: ”pratkvarn”. Snart skall din egen skvaltkvarn sluta mala, / och du skall somna själv. Wilhelm Selene 46 (1922). Johansson VFäd. 98 (1935).
Spalt S 5423 band 27, 1974