Publicerad 1974   Lämna synpunkter
SKVÄTTA, v.3 -ade (Weise 225 (1697), Möller (1807), Weste FörslSAOB (c. 1817: Squättat, sup.)) l. -er, skvätte, skvätt (Ekeblad Bref 2: 192 (1660: skuättes, pr. sg. pass.; rättat efter hskr.), Weste FörslSAOB (c. 1817)).
Ordformer
(skuätta (sqv-) 1660—1847. sqwetta 1685—1697)
Etymologi
[sv. dial. skvätta; av ljudhärmande urspr., sannol. etymologiskt identiskt med SKVÄTTA, v.2 — Jfr SKVÄTT, sbst.5]
(†) avlossa skott, skjuta, plottra, knattra, ”knalla”; särsk. nedsättande, i fråga om avlossande av skott som bl. ger en svag knall l. illa utfört l. onödigt skjutande. Här (i Gbg) skuättes och skiutes i hwar wrå för (K. X G:s begravningsprocession). Ekeblad Bref 2: 192 (1660; rättat efter hskr.). (Kungen) Wil sielfwer göra Skott at andre ej få sqwetta (vid hjortjakten). Spegel GW 232 (1685). Lind (1749). Meurman (1847).
Särsk. förb.: SKVÄTTA AV. (†) avlossa (skjutvapen). Serenius Tt 1 b (1734). Dens. (1741).

 

Spalt S 5441 band 27, 1974

Webbansvarig