| Publicerad 1974 | Lämna synpunkter |
SKYTISK sky4tisk, stundom ʃy4-, förr äv. SKYTSK, adj.; adv. -T.
som tillhör l. har avseende på l. är kännetecknande för l. härstammar från skyterna l. Skytien; förr äv. i substantivisk anv.: skyt. J haffuen idher vthwr clädt then gambla menniskian medh hans gerningar, och vthi clädde ären then nyia, huilkin ther förnyias till gudz kundscap .. ther icke Greker och Judhe är, vmskärilse och förhudh, Barbarsk, Scitisk, eghin frij, vtan al j allom Christus. Kol. 3: 11 (NT 1526; Bib. 1541: Scythisk; Bib. 1917: skyt). Gränsmärkena i .. (Mesopotamiens) historia (betecknas) av de tre stora indoeuropeiska folkvandringar, som man skulle kunna beteckna som den hettitiska .., den traciska .. och den skytiska. AntT XX. 5: 3 (1919). — särsk.
a) om språk (jfr b): talad av skyterna; i sht förr särsk. dels: talad av nordliga iranska folk (numera vanl. ersatt av: nordiransk), dels: talad av vissa folk i Europa o. Asien vilkas språk icke är indoeuropeiskt l. semitiskt, uralsk l. altaisk. NF (1890). 2SvUppslB (1953).
b) (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) motsv. SKYT, sbst.1 slutet; särsk. om språk: talad av svenskarnas förfäder. Skytte Or. A 5 a (1604: the Skytheske, i substantivisk anv.). Rudbeck Atl. 1: 71 (1679; om språk). Wåra gamla Scytiske Förfäder. AdP 1789, s. 843.
c) (numera föga br.) övergående i bet.: som har samband med läge långt norrut, nordlig. (Jag) lefver eremitlif i Göteborg bland nedtryckande själsförderfvande träskdimmor och andra en skytisk atmosfers eländighet. VRydberg (1859) i SturzenBecker 2: 99.
2) om det språk som talades av skyterna; särsk. (numera bl. i skildring av ä. föreställningar) till skytisk b, ss. benämning på språk talat av svenskarnas förfäder. Schytiska eller Swenska. Rudbeck Atl. 3: 719 (1698). Skytiskan fortlever delvis i den moderna ossetiskan. BonnierLex. (1966).
Spalt S 5616 band 27, 1974