Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÅNGER skoŋ4er, n.; best. skångret.
Etymologi
[vbalsbst. till SKÅNGRA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dånande, rungande, skrällande, ”skångrande”. Vid skångret av domens basbasun / stod Larsson bredbent på sitt tun. Fogelqvist Minn. 214 (1930).

 

Spalt S 5700 band 27, 1975

Webbansvarig